Frågade sonen idag hur det hade gått i skolan och han svarade som vanligt - Bra. För mig är bra inget bra svar. Detta svaret har jag hört nästan varje dag i flera år oberoende av hur det har gått i skolan. Jag frågar honom om han känner något av den nya tabletten han får (Strattera). - Ja, lite. - Okej, bra. På vilket sätt känns det? - Vet inte, svarar han.
Sedan hösten 2009 har vi fått mail ifrån hans klassförståndare om vad som har hänt under dagen. Pga att vi har senaste åren hämtat våra barn efter klockan 17.00 så har vi aldrig träffat den personal som har haft våran son under skoltiden. Vilket innebar att vi alltid fick en information som inte var speciellt beskrivande av det som hade inträffat. Om han någon gång berättade hemma om vad som hade hänt så var det alltid någon annan som hade börjat eller något annat som hade satt igång det och absolut inte han. Självklart har vi anat men aldrig trott att han har haft det så jobbigt som han egentligen hade det.
Det var både skönt och jobbigt att få dessa mail. Plötsligt öppnades en värld som vi inte riktigt hade förstått.
Innan mailen så sa jag och min man till varanndra - Han är ju en pojke och pojkar är ju lite mer stökigare och bråkigare... . ...ack, vad fel man kan ha. Idag skäms jag över vad jag trodde och jag försöker inte bilda mig en uppfattning om något förrän jag hört hela historien.
En sak jag inte riktigt kan släppa är hans period på dagis. Vi visste att han var bråkig och att han hade utbrott ibland men aldrig att det var så störande/jobbigt. När han var ca fyra och ett halvt år så bad de oss att försöka hitta ett annat dagis pga att det var bara han och en annan kille som var äldre än fyra. Resten av barnen var blöjbarn. Och han skrämde de yngre barnen när han blev arg. Så vi flyttade honom. Tänkte inte så mycket på det. Vi tyckte att det var bra. För nu kom han in i den gruppen barn som han skulle gå med i samma skolklass. Och där fanns det killar i hans ålder som både var längre och tuffare. Idag förstår vi bättre, det gjorde vi inte då. Vi borde ha reagerat annorlunda. Vi borde ha förstått att det inte är normalt att man ber någon flytta sin son till ett annat dagis. Vi borde ha frågat mer. Och idag undrar jag varför de inte var mer klarare om problemet. Då hade vi kunnat arbeta tillsammans och vår son hade fått den hjälp han behövde redan då. Om jag skulle ha träffa någon av dem idag så vet jag inte hur jag skulle reagera. Men en sak är jag säker på och det är att jag är besviken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar