Han klarade det med glans

Idag hämtades sonen för första gången i taxi. Jag, riktigt nervös. Jag hade klätt på mig ytterkläder. I jackan hade jag smugit ner plånbok, nycklar, mössa, mobil. Varför? Jo, jag ville vara förberedd på allt. Jag och sonen väntade i flera minuter tills taxin äntligen kom. Sonen, gick ut satte sig i taxin och åkte iväg. Och där stog jag kvar förvånad, leendes och med tårar i ögonvrån.

Sen började väntan på att sonen skulle komma hem. Och när han gjorde det så var den första kommentaren  - Det var ju roligt där, mamma! Jag trodde det skulle vara tråkigt.

Första dagen är klar. Jag känner mig lugnare och vet att "smekmånaden" har börjat. Men det är så viktigt att det går bra i början..........

Så idag är jag nog världens stoltaste morsa!

Efter stiltje o en lång väntan drar det igång

På onsdag börjar sonen på sin nya skola. Jag går i tankar om hur det skall gå. Är förberedd och samtidigt totalt oförberedd på vad som skall kunna komma. Jag som person vill ha kontroll på allt. Och har jag inte det så vill jag hitta lösningen som gör allt bättre. Så jag är riktigt nervös just nu. Har svårt att sova. Svårt att slappna av. Och så blir jag arg på mig själv för att jag inte kan ta det lugnare. Och jag vet ju att allt löser sig på något sätt. (Ett av mina mantran som snurrar konstant i mitt huvud när det är som jobbigast)

När han väl har vant sig vid de nya rutinerna så tror jag han kommer att må mycket bättre. Jag märker redan att han är spänd och även om jag anar en liten gnutta nyfikenhet så är jag inte riktigt säker på att detta kommer hjälpa honom i början. Vi har förberett honom i många veckor på vad som skall hända och han är idag helt inställd på att börja där men det betyder inte att han kommer klara det med glans. Men å andra sidan måste vi se ifrån hans sida. Hur han är och hur vi kan hjälpa honom. Men jag skall nog ärligt säga att jag och mannen är inställda på en jobbig period framöver. Det är en stor förändring för honom.

Kärleken till en dotter.

Kärleken till en dotter.

Vet du om hur mycket jag älskar att se det glittra i dina ögon.

Att få känna lukten av dig när du kryper upp i mitt knä.

Ditt skratt ger mig liv. Kärlek att ge mer.

Du förgyller min dag. Du gör mig stolt.

Det är en ära att få se dig växa upp.

Vad som än händer på din väg genom livet.

Så kommer jag finnas här i närheten.

Om du faller, så hjälper jag dig upp.

Och när du vill hem så finns värmen här och väntar.

Min härliga unge, du finns här hos mig. Dagarna går alldeles för fort.

Den dagen du lämnat mig. Så blir jag en åskådare av ditt liv.

Och då skall jag minnas de härliga stunder vi har haft.

Dikten är skriven av bokstavsmorsan.

- Det är ingen i skolan som vet hur man hjälper mig.

Det går långsamt. Vi har haft ett otal möten med nya skolan. Sonen har oxå varit där. Och då fick han direkt skärpa sig. - Titta på mig när du pratar med mig. - Sitt upp. - Vänd dig inte om, då får vi sluta prata. De har råg i ryggen. Känns både skönt och jobbigt. Skönt för att någon förstår vad han behöver. Jobbigt för att jag inte vet hur han kommer reagera när han väl har börjat där. Härligt att se att andra håller samma tempo som vi hemma.

I slutet av oktober börjar sonen i sin nya klass, en resursskola med andra barn som har liknande problem. Ena dagen vill han och andra dagar vill han absolut inte. Innerst inne så förstår han att han måste.

Vi pendlar mellan hopp och förtvivlan. Gråt och skratt. Kärlek och hat. Men både jag och mannen känner att det blir bättre någon dag. Och med den nya skolstarten så ökar chansen att han får en bättre skoldag och att fritiden blir mer lugn.

Vi har i panik börjat ge honom Concerta igen. De första veckorna i skolan har det varit riktigt jobbigt för honom. Senaste tiden vill han inte gå till skolan på morgonen. Jag som är kvar sist hemma får med alla medel "lura" honom. Normalt cyklar han till skolan. Vi bor bara några hundra meter där ifrån men nu vill han inte. Han orkar inte. - Jag vill inte till skolan. Det är tråkigt och jobbigt säger han. Jag förstår honom men ser till att han varje dag kommer till skolan. Ibland går det bättre och ibland är han riktig förbannad på mig. Det är inte roligt att skicka iväg en kille på cykel som gråter och är arg. Det känns i en mammas hjärta. Så nu och fram till "nystarten" så kör jag honom till skolan om inget annat går. Jag ger helt enkelt upp!

När han börjar i nya skolan så kommer han hämtas med taxi varje morgon. Då är det problemet borta men jag kan säga med säkerhet att det kommer uppstå andra problem. Negativ? Nej, realistisk.