Jag lever inte i svart och vitt.

Jag lever inte i svart och vitt.

Stigen som jag vandrar längs är inte vår utan min.

Och inga enkla steg tas. Min kraft sinar.

Min värld är grå. Och alla skepnader från förr är kvar.

Lämna mig ifred. Jag tar slut.

Kan inte skilja på svart och vitt.

På kärlek och hat. Stigen framåt är diffus.

Låt mig få älska, låt mig få vandra i harmoni.

Lämna mig ifred. Jag tar slut.

Omfamna mig, älska mig så att jag orka lyfta.

Du behöver inte säga något, jag vet vad du menar.

Lämna mig inte ifred. Bara älska mig för den jag är.

Dikten är skriven av Bokstavsmorsan

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Bilden är tagen av Bokstavsmorsan

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Man kan inget annat, än att bli varm om hjärtat.

Min dotter duschade på morgonen idag. Jag duschar efter henne. När jag kommer in i duschen ser jag att det står något i vattenångan på duschväggen.

kram mamma



Även om jag vetat, så har jag inte förstått.

Det borde vara självklart att man som mamma instinktivt vet vad som är det rätta. Men mammor är bara människor och inga superhjältar. Och ibland tar det lite längre tid att se vad som borde vara kristallklart.

Under de senaste åren har jag utgått ifrån och även sagt att sonen inte fixar vanliga skolan pga att han är som han är. Men häromdagen slog det mig för första gången att det är tvärt om, det är den vanliga skolan som inte fixar honom.

The pavemantpainter, Julian Beeaver.

Jag känner mig lyckligt lottad.

Att ha en lugnare kille hemma på kvällarna än innan. Att ha en kille som plötsligt smakar och äter upp det som erbjuds till middag. En kille som är glad och vill saker. En liten kille som vill bli stor.
Idag bad sonen självmant på fritids att få göra sina två läxor. Detta har aldrig hänt innan. Han gör läxorna hemma med entusiasm och vill göra bra ifrån sig..... Det är så härligt! Äntligen känner jag att sonen verkligen får visa sin härliga personlighet.

Det går så bra att jag nästan skäms. Att inte ha en konstant uppförsbacke är väldigt förbryllande. Men hur gör vi nu då......när det mesta funkar....... ja, det är också ett problem....men ett kärt problem......

Skulpturen är gjord av Zenos Frudakis

Vi tar ett steg i taget....

Vi befinner oss i en magisk tid. Sonen har börjat i sin nya klass och allt funkar som det skall. Han är lugnare i sig själv. Han trivs i skolan. Han berättar mer om dagen för oss än vad han någonsin har gjort innan. Jag säger det till honom och han svarar att han inte ville berätta om sina dagar från gamla skolan för han var rädd att vi skulle bli besvikna och arga. Jag blir glad av att han idag berättar mer. Att han idag bjuder in oss i hans värld men samtidigt känns det tungt att han inte har helt förstått att det inte var han vi blev besvikna och arga på utan omständigheterna. Att han inte fick lyckas. Att han inte fick bekräftelse på att han är bra utifrån sina egna ramar. Idag känner jag en viss bitterhet gentemot förra skolan. Men jag försöker bestämma mig för att det inte är något att lägga energi på. Jag blir ledsen över den klantighet som finns ute i den "vanliga" skolans värld. Att man inte har mer kunskaper och resurser om neuropsykiatriska funktionshinder. Jag tycker synd om lärare och fritidspedagoger som famlar i mörker för att de inte får mer hjälp.

Samtidigt som allt går bra ligger en nervös anda över det. Jag vågar inte ännu se allt positivt. Är rädd för besvikelsen. Flera gånger under åren som gått har jag känt att nu har vi hittat rätt väg och sedan har vi åkt rakt ner till noll igen. Men idag vågar jag hoppas lite mer än igår......

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Är det du, är det du, allra käraste barn

Är det du, är det du, allra käraste barn

som har kommit till sist ändå.

Om du kan begripa, vad jag längtat,

men det kan du visst aldrig förstå.

Tänk att du skulle komma till sist

det vågar jag väl knappt tro,

fast det var då min enda beständiga dröm,

som aldrig kom till ro.

Kom och sätt dig hos mig, lilla barn.

Får jag krama dig sakta ett slag?

Jag vill känna, att du är mig nära,

jag vill höra dina andetag.

Tänk, vad allting konstigt och krångligt

med ens blivit lätt att förstå.

Hjärtans allra käraste barn,

så väl att du kom ändå.

Dikten är skriven av Harriet Löwenhjelm

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *