Utan Concerta

Första dagen utan Concerta har funkat bra. Han var med kärleken (pappa) och handlade idag. Utan några konstigheter. Och som förväntat blev det en varm korv med bröd. Men vi har idag också märkt en liten skillnad.

Jag är nöjd med dagen och framförallt med det härliga vädret. Det var inte så längesedan man fick skrapa bilrutorna och skotta trottoaren. Skönt att slippa tunga vinterjackan och framförallt slippa alla vinterstövlar, överdragsbyxor, mössor och vantar. Och kommentaren - Oj, mössan har jag glömt på skolan......Tur att jag alltid har ett lager mössor och vantar hemma. Det roliga var när vintern kom förra året så tänkte jag. - Okej,  jag måste köpa extra vantar och mössor. Han är nämligen fenomenal på att lägga/tappa bort saker. Men genom att han "lugnats ner" av medicinen så kom nästan alla vantar och mössor hem igen. Så även om man fått lägga lite pengar på medicin innan högkostnadskortet slog in så har vi nu tjänat x antal kronor på medicineringen.

Hej då Concerta.

Den senaste tiden har gått i kaosets tecken. Många jobbiga saker har hänt och jag har befunnit mig i en tid med oroliga och svarta tankar. Många frågor har snurrat om vad som skall hända.

Under veckan har vi fått en tid till skolan, där vi skall träffa berörd personal. De har själva haft ett möte gällande hur de/vi kan hjälpa sonen och vill nu även diskutera detta med oss. I skolan är det totalt skit. Senaste veckorna har han slagit flera personer, inklusive sin klassförståndare och han har vägrat göra saker på lektionerna. Bråk och stök. Listan är lång. Känns som man befinner sig i en mardröm.

Bup har inte hört av sig och vi har sedan ett tag väntat på en kallelsen pga att det inte funkar som det skall. Ingen kallelse har dykt upp så idag tog kärleken kontakt med dem. De informerades om att han har det jättejobbigt nu när han gått ner i dos. Att ingenting funkar som det skall.

Efter samtalet med Bup och efter vi fått våran tid (som egentligen redan var bokad men inte gått ut med posten ännu) så gick det en stund och sedan fick vi ett samtal som har gjort oss lite lugnare. Han kommer nu sluta helt med Concerta och i nästa vecka börjar han med Strattera.

Enligt Bup skall han inte få några hjärtklappningar och få tillbaka sin matlust med Strattera. Har idag läst i Fass att dessa två är några av många bieffekter. Så jag undrar vad som kommer att hända. Jag har läst och har även fått berättat att det kan ta några veckor innan man märker någon effekt av medicineringen. Så nu fortsätter vi antagligen med fullständigt kaos en tid framöver. Men detta kan jag ta. Inga problem. För nu ser jag ljus i tunneln. Och det har jag inte känt på flera veckor. En sten har fallit från mitt hjärta och jag känner att något bra är i rullning.

För ett barn

Må du snubbla på dom stenar
Jag aldrig själv fick snava på
Så att du sen kan resa dej
Och stadigare gå
Du kan aldrig någonsin hindra
Alla sorgens fåglars stråk
Men du kan hindra dem att bygga bo
Och flyga lågt
Så må du räcka mörkret handen
Säga hej med öppen mun
Så att du alltid skönjer smärtan
I varje lycklig stund
För jag älskar dej
Jag älskar dej
Och ändå ännu mer
Men må du inte stå i skuggan
Av den kärlek jag dej ger

Jag ska vänta vid ett vatten
Du ska gå vilse, barn
Håll ditt huvud högt
Ta din tid
Mmmm
Jag ska vänta vid ett vatten

Du har givits denna vardag
För att längta härifrån
Så försök bekämpa ledan
Med din silversaxofon
Må du möta någon på stigen
Som ger dej
All sin lojalitet
Och som älskar dej i trohet
För någonting du inte vet

Jag ska vänta vid ett vatten...

Lova mej att aldrig lita blint
På det jag sagt
Lita på dej själv
Men framförallt var på din vakt
Jag kan inte ge dej livet
Du kan få vila i min famn
Du ska göra dina egna sånger
Under ditt eget namn

Jag ska vänta vid ett vatten...

Peter Le Marc

(Närmare gränsen -88)

Efter en lång ledighet....

...så är det ingen utav mig och maken som förväntar oss att det skall vara en bra första dag för sonen i skolan. Ibland hoppas man så innerligt mycket att det skulle funka. Att inte övergången skulle vara så jobbig. Och det är så konstigt, det borde ju vara tvärtom.

Vi jobbar hela tiden under alla ledigheter för att han skall få lugn och ro. Vi planerar och berättar innan vad som skall hända. Och ju längre lov ju jobbigare är det att komma tillbaka till skolan. Han har till och med svårt att vara ledig en helg. Man blir så förbannat kluven. Lov, semester, helg, ledighet härligt men inte kul för att man vet att det kommer en dag då han har första dagen i skolan. Hur gör vi övergången smidigare? Känns som man försökt allt och idag står man vid en återvändsgränd igen. Denna ångest som ligger och pyr. Jobbigast är nog att han själv inte alltid verkar bry sig. Kanske är det för att jag träffar honom först på kvällen. Har han hunnit bearbeta det och känner sig klar? Han säger att han vet att han gjort fel och han säger att det inte är meningen. Sen är han tyst. Vill inte prata mer. Får jag gå nu? Är vi färdiga nu? Känns fel att hålla honom kvar för han har redan lämnat diskussionen mentalt. Och jag vill inte tvinga honom, då blir han bara arg.

Som sagt det borde vara tvärtom. Ledighet är något man borde se fram emot, vilket jag i och för sig gör men det är med en viss bitter smak.

Gulliga, gulliga Daisy TACK!

Förra veckan, under påsklovet, så åkte dotter in till biblioteket och lånade en daisy-spelare. En daisy-spelare är ett hjälpmedel för de personer som har svårt med exempelvis läsning. Det finns olika daisy-spelare, vissa spelar cd-skivor andra mp3. När man lånar en bok så finns även en ljudbok till som man spelar upp i daisy-spelaren och sen får man helt enkelt följa med i boken och lyssna samtidigt. Påminner mig om de böcker med cd-skivor som man köper till små barn.

Fantastiskt vad den är magisk, sedan hon lånade den så har hon snart plöjt igenom två ungdomsböcker. Och det är inte så att hon bara ligger och lyssnar utan hon följer med i boken. Och detta gör hon helt automatiskt. Normalt hade det inneburit tjat och åter tjat. Men nu bara funkar det. Så härligt för henne. Ser hur stolt hon blir när hon berättar om böckerna. Jag blir stolt och glädjs med henne så otroligt mycket!

Ny flik inlagd idag - Vad är Adhd?

Idag har jag lagt till en ny flik till min blogg. Har funderat på att göra detta ett tag och idag slog jag till. Den handlar om vad adhd är. Det är svårt att formulera sig och svårt att få ihop fakta som skall vara rätt. Något jag också ville var att den inte skulle bli för lång och att det skulle vara en lätt text att förstå. Så nu efter ca 4 timmars skrivande är jag nu trött i ögonen och hjärnan är totalt urkopplad. Så nu är det dags att släcka lampan och sova. God natt!

Skall idag sitta på altanen och ha det gott med underbara vänner

Vill bara passa på att önska er alla där ute en härlig påskafton. Må den bli fylld med det du vill. Här brukar vi inte fira speciellt. Det viktigaste är nog idag påskgodis, påskmust och en härlig stund tillsammans.......Ta hand om dig och så hörs vi framåt......Påskelipåsk!!

- Mamma, nu är jag jättespinkig.

Våran son har oftast ätit mest av alla i sin åldersgrupp. Ibland t om mer än mig. Även om han ätit så mycket har han alltid varit en smal kille. När han började sin medicinering med concerta så tappade han matlusten. Han mår helt enkelt illa. Under dagen hemma försöker vi få honom att äta lite till. Sedan julas äter han ett extra mål mat på kvällen precis innan han går och lägger sig. I skolan är det sämre. Vi försöker skicka med honom allt möjligt bara för att han skall äta. Tyvärr är han petig med maten så just nu går det bara bra med gröna äpplen, kanelknäckebröd och ev riskakor med pizzasmak. Kanske inte mitt förstaval men vad gör man inte för att ungen skall äta något under dagen. Det man innan sagt nej till har nu plötsligt blivit ett ja. En svår problematik för mig.

Vi köper korv med bröd i alla möjliga stånd när vi är ute för detta är något han äter. Jag skall nog nämna att jag själv har alltid försökt ge ungarna, mig själv och kärleken bra mat. Lagar det mesta från grunden om jag orkar. Vill inte ge barnen någon konstlad mat om jag kan undvika det. Jag har alltid försökt unvika för mycket socker till ungarna pga att man märker på sonen att han inte mår bra av det och vår dotters tänder skall inte ha det pga av att de har en emaljmineralisering. Så här blir det inte mycket godis förutom när det är lördag och fest.

Så om jag hade tid och orkade skulle jag vilja köpa allt från bonden direkt men får nöja mig att handla ekologiskt och närproducerad mat. Så jag är himla glad att denna sektion på stormarknaden växer :)

Mamma, jag klarar inte att leva utan henne, hon måste komma hem...

Ungarna har tjatat om hund, marsvin, hamster, kanin, katt, fiskar, undulater....listan är låååång. Vi har haft katt innan och vet hur mysigt och rogivande det kan vara. Så efter några mäjl med katthemmet smög jag och kärleken iväg medans ungarna spelade wow. Hihihihi, jättebusigt! Några veckor senare så tog vi hem en liten ny familjemedlem som nu är allas gullunge. Vi var lite nervösa för hon är 2 år och man vet aldrig var de har upplevt och vilket kynne de har. Vi som har ett barn som är lite yvigare än andra ställde kravet att det måste vara en katt som klarar stoj, bråk, skrik och lite till. Och det har vi fått med råge. Inget berör henne. Händer något som skulle kunna vara störande tittar hon bara och sen är det inget mer med det.

Hittills har vi hållt henne inne för att hon skall bli bekväm hos oss och veta var hennes hem är. Men i måndags öppnade vi dörren och lät henne gå ut. Nu har hon varit ute på äventyr i tre dagar. Hon stormtrivs.

Ikväll när jag kom hem från jobbet så ville hon ut. Jag tänkte varför inte....hm....dumt gjort! Katten försvann och det mörknade och jag, kärleken och ungarna gick här och ropade och längtade efter sötisen. Efter halv tio ser jag en annan katt utanför titta väldigt mycket åt ett håll...aha....jajemän, där var hon....så nu kan ungarna och vi somna gott ikväll utan att undra var hon är. Slutet gott, allting gott!

- Jag lovar att komma hem nästa gång ni ropar.....förlåt!

Bokstavskombo på tapeten.

Man märker tydligt i media att bokstavskombinationer går igenom en "modetrend". Det diskuteras, debatteras, görs inslag och skrivs om det. Jag måste få säga att detta är på gott och ont. Dessa ungar man pratar sönder och deras föräldrar som man vrider ut och in på. Är det socialt betingat eller är det medfött? Socker har blivit en drog och gud om man skulle ge sin unge aspartan eller liknande preparat.

Jag skall ärligt säga att jag undviker detta så mycket jag kan. Om jag skulle läsa allt och försöka ta in allt för att sedan fundera ut vad som är bra och vad som är dåligt så skulle jag bli tokig. Istället för att debattera sönder ämnet lyssna på de som är kunniga och oss föräldrar som vet mer än andra. Vi möter detta varje dag.

Ge oss föräldrar stöd och förståelse och framförallt låt ungarna vara ungar. Sätt dem inte i ett fack och förutsätt inte att alla är stöpta i samma form. Våra ungar lever olika liv och har olika bakgrunder.
Istället för att förutsätta att något är fel så hjälp dem istället med rätt redskap och låt dem känna sig ett av samhället istället för att bli dissikerade i media.

Kanske är det jag som känner mig attackerad och inte min unge. Men det spelar ingen roll för mitt och alla andra barn på jorden har rätt till en barndom utan en massa vuxen skit. Det är så många vuxna som har föutfattade meningar om barn och uppfostran. Är så förbannat trött på blickar, oförstående människor och diskussioner om hur man skall hjälpa dessa barn. Fattar ni inte att om ni bemöter dem på rätt sätt så kan ni få tillgång till några av världens härligaste ungar!

Barnen har påsklov och vilket väder!!!

Det är skönt för honom att slippa skolmiljön ett tag så han hinner landa och han är till viss del väldigt lugn. Han vill helst sitta inne vid sin dator. Jag försöker lura ut honom ibland. Idag fick jag ut honom på altanen genom att muta med en glass och att vi skulle läsa en bok. Vi satt i solen och efter en lite stund så tyckte han att vi skulle gå in för det var så mycket sol. Så det gjorde vi. Vi läste vidare sittandes i soffan. När han har ätit upp glassen kommer katten in och då måste man kela och leka. Vi forsätter att läsa. Efter jag läst en stund säger han - Mamma när är vi färdiga. – Tycker du inte boken var bra, det tycker jag. – Inte så bra men om du tycker den var bra kan du läsa den själv. Jag vill inte mer. Hihihihi han är för rolig. Man gör sina tappra försök men det är inte alltid det lyckas.

Är det bara jag som känner mig som en sämre förälder när man låter sin son sitta på sitt rum en hel dag. Jag känner att vissa dagar orkar han inte mer. Det är precis som han måste få lugn och det får han genom sina datorspel. Han vilar sig. Han får sitta själv i sin egen värld. Men ibland tvingar vi ut honom. Och då krävs det ork och tjat. Jag vet att han har det svårt med att byta miljö pga hans funktionshinder. När andra barn ser fram emot att göra roliga saker så kan han känna sig otrygg och stressad (speciellt när allt planeras spontant och skall inträffa snart). Exempelvis när vi tidigare i våras åkte ut till stranden och grillade en eftermiddag. Han ville inte och han skulle definitivt inte följa med. Både jag och min man är helt slut när vi väl satte oss i bilen. När vi väl kom ut dit så hade både han och syrran hur roligt som helst. Och det är ju så gott med grillad korv och chokladmjölk när det är lite kyligt ute :)

Första kontakten med bup var en telefonintervju.

Vissa dagar är mitt huvud totalt i oordning och då vill jag helst bara krypa undan och låta världen gå förbi. De dagar jag jobbar så går det bra men det är segt. Därför valde vi att min man genomförde intervjun. Min man är så konkret. Kan tala för sig och det spelar ingen roll när på dygnet det är. Jag avvundas honom. Han är mitt stöd i många situationer och jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan honom.

De har nu haft en andra telefonintervju pga att man vill återkoppla till den första. Höra vad som hänt helt enkelt. Han svarade för negativt för att det skulle godkännas. Så nu har man tagit kontakt med oss och vill att vi träffas för ett möte. Jag hoppas att han får lite lugnare snart.

Förlåt mamma!

Nu märks det tydligt att han gått ner i dos. Nu blir vi dagligen påminda om hur det var innan adhd-diagnosen och innan han fick sin medicinering.

Han har oftast funkat bra hemma men i skolan och på fritids har det varit värre. Han vill inte göra det läraren säger till honom, han svär, blir arg och kastar saker för att nämna något. Efter hans utbrott får han ångest. Han blir ledsen. Han kan inte stoppa säger han. Hemma är vi två vuxna. Vi kan hjälpa honom och vi kan ge honom trygghet, rutiner och förståelse. Men i skolan finns så många situationer som lurar. Man försöker på olika sätt att hjälpa honom. Och jag förstår att lektionen måste komma vidare och att andra barn också måste få sin ro i klassrummet.

- Förlåt mamma! Det var inte meningen.
- Jag vet att det inte var meningen. Men det som hände är inte okej.
- Jag vet, men mamma jag kan inte hjälpa att jag har adhd.
- Nej, vännen det kan du inte men du måste försöka göra ditt bästa. Det är det enda jag vill.

Var går gränsen på adhd och hans personlighet? Försöker förstå vad som är vad. Hur mycket kan jag kräva och hur mycket kan jag skylla på hans funktionshinder. Jag känner mitt barn väl men ibland tappar jag greppet. Jag vill så gärna förstå men det är inte alltid så lätt som man kan tro. Man vill inte bestraffa funktionshindret men man vill samtidigt ge honom en bestraffning för hans handlande.

Då var barnvakten fixad och vi flyr stan!

Två nätter själva på hotell. Vi har inte bokat något annat för vi behöver lugn. Att bara få ro om varann. Vi ser båda två fram emot hotellfrukost, sova och att bara vara. Kanske gå en runda i vårsolen. Käka en god middag med ljus och rödvin. Jag myser redan. Så nu måste här packas lite till och sedan skönhetssömn.

Idag ringde skolsköterskan...

Hej, det är.....Har du tid att prata en stund? Dessa få sekunder innan man får veta varför man ringer till mig på arbetstid från skolan är så intensiva. Man hinner tänka både på det ena och det andra. Man ber att något inte har hänt. Men innerst inne så vet man.

Idag har sonen gjort det igen. Jag tappar styrka o mod. Han skulle göra en uppgift under lektionstid. Han ville inte. Han får utbrott svär, skriker och kastar saker. En penna flyger genom luften och träffar ett annat barns öga. Barnet hämtas av föräldrar. Vi blir uppringda. Vi pratar på kvällen med honom och undrar? Men som vanligt när något hänt vill han inte prata om det. Men han blir ledsen. Han förstår. Jag och min man pratar om att vi borde ringa upp föräldrarna. (Igentligen vågar jag inte, tänk om man blir utskälld för allt annat som hänt. Men jag skulle så gärna vilja. Mitt mod tryter). Plötsligt säger sonen att han vill ringa. Och han ringer. Allt är okej med barnet som fått pennan i ögat. Skönt! Min son må vara en skol-ninja men idag är jag mer stolt än ledsen.

Bokstavsmorsa i två bemärkelser

Vi har en dotter som har stora läs- och skrivsvåriheter. Hon har kämpat sig fram till fjärde klass och nu går det inte längre. Vi har alltid blivit "anklagade" för att inte läsa med vår dotter. Periodvis ja, för att ibland har vi helt enkelt inte orkat. Men läxor har vi gjort. Varje gång. Men det har inte riktigt kommit igång. I fyran börjar de lite större proven. Då märker man om det inte funkar. Tex hon är riktigt bra på matte och med hennes första "riktiga" matteprov kom lästalen. Inte ett lästal var rätt. Hon hade däremot ställt upp flera tal, gjort uträkningar och ritat fina trianglar osv. Till andra provet hade bett hennes klasslärare att hon skulle få talen upplästa för att se om det blir någon skillnad. Stolt kommer hon hem och visar ett prov med nästan alla rätt. Detta var starten till en ny resa i våran familj. Så i maj kommer vi få gå till en logoped för att göra en utredning för dyslexi. Vad vi än hamnar och hur det än blir så skall vi se till att hon får rätt redskap. För det är du värd lilla gumman min.

Varning alla kattägare

Innan jag och mannen gick och lade oss igår, så märkte vi att katten var lite busig. Och vad hon busade och sprang igenom huset. Inte helt ovanligt att detta händer..... MEN vad gör hon nu då....dunk, dunk, skrap, kling, dunk, dunk, majauuuuuu, dunk, dunk.......Det är inte en bra lekplats för spralliga katter att leka i ett torkskåp och speciellt inte efter midnatt.....gäsp......

-Nä, va sa du, lät det i torkskåpen. -Nä, där har jag inte varit.

Och så står vi här i ingemansland.

Våran son äter Concerta sedan november 2010. Under hela tiden har han inte haft någon matlust förutom på kvällstid. Idag får han ett extra mål mat innan han går och lägger sig. Han har alltid somnat på kvällen på typ 2 minuter och sedan sovit hela natten. Idag somnar han sent. Ligger i sin säng och läser, lyssnar på mp3 osv. Han sköter detta jättebra. Och även om han somnar senare än han borde är han pigg på morgonen.

När vi höjde dosen för några veckor sedan till 54 mg har han fått hjärtklappningar. Flera gånger om dagen. Bup informerades och vi fick gå till vårdcentralen för undersökning och kommer nu få träffa en barnläkare med specialinriktning på barnhjärtan. Efter jag pratar med henne så säger hon strängt till att ni måste gå ner i dos pga att han har så många tillfällen med hjärtklappningar. Hon säger att hon vet att hon gör ett övertramp och ger sig in på Bups område. Senare under dagen pratar min man med Bup. Min sons läkare på Bup rådfrågas och vi får svaret - Nej, ni skall absolut inte gå ner i dos....Ja, då står vi här mitt emellan och vet inte hur vi skall fortgå. Vi diskuterar jag och min make. Känns fel att ligga kvar på dosen. Tänk om han far illa. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om något händer. Så vi tar ett beslut - vi går ner till 36 mg.

Han kommer att få en undersökning längre fram på hjärtbarnkliniken. Inte nu, de har för mycket att göra. Jag förstår men en panik byggs upp inom mig.

Anonyma negativa inlägg

Dessa människor som lägger in negativa blogginlägg och sedan gör detta anonymt. Vad tjänar detta till? Vad vill den anonyma skall hända? Jag tycker man är feg om man inte kan stå för det man säger.

Förstår de inte att vi som känner oss attackerade stärks som grupp. Läser man negativa kommentarer på någons blogg så brukar det sluta upp flera kommentarar som visar att det finns gemenskap och man ger varanndra stöd. Härligt!!

Knackeliknack på dörren....vem där?

Utanför står 2 pojkar som går i sonens klass, de har aldrig varit här innan. De vill leka med sonen. Min son kan inte vraka och välja mellan kompisar att leka med. Så detta var roligt :) Så istället för att sitta på sitt rum med datorn och tv:en blev det flera timmar studmattaövningar. Härligt att se när det funkar!

Vår resa började redan i magen......

.......berättade för en vännina hur han rullar i magen, sparkar o för ett himla liv! Han är vårat andra barn så jag hade något att jämföra med. Vänninan sa att du kan vara lugn, det fortsätter när det kommer ut också. Vi skrattade och samtalet fortsatte. Men ack så rätt hon hade. När han t ex skulle lära sig och äta fast föda så fick vi inte mata honom. Det skulle han banne med göra själv. Och en praktisk kvinna som jag är, löste jag detta genom att klä in allt som kunde kläs in och sedan fick han äta själv. Idag spiller han sällan för att han inte kan däremot spiller han för att han är okoncentrerad och inte sitter still. När han skulle ställa sig på alla fyra var han så förbannad pga att han inte klarade av det. Maken till arg baby ....urgulligt tyckte vi men idag vet vi varför....

Våran son är en arg son. De mest jobbiga dagarna är han alltid otrevlig o sur. Då ser man honom sällan le eller skratta. Jo, han kan i och för sig skratta till, men då handlar det om att han är skadeglad och det är ingen riktig glädje, enligt mig. Han förstår inte skillnaden. Det har han aldrig gjort. Att en sån underbar kille kan ha så mycket ilska i sig. Det gör ont när jag tänker på det.

Genom åren så har han varit i slagsmål, fått utbrott, blivit förbannad, vägrar lyda osv. Jag och min man har alltid uppfattat honom som en envis pojke som är lite yvigare än andra. Inte att han har någon fuktionsnedsättning. Men tecknen finns där även om det är för mig svårt att acceptera det.

Allt har accelererat och åren har gått. Jag och maken har hjälpts åt hela vägen och vi har blivit kungar på att sopa framför honom och vi ser direkt om något är på gång. Missförstå inte - vi är inga curlingföräldrar och kommer aldrig bli. Om vi inte hade varit benhårda hade han idag styrt hela familjen. Det är tur i oturen att både jag och min make är envisna som åsnor. Hm...undra varför våra barn är så envisna?

Vad är ADHD?

Jag försöker lösa ett problem. Jag är duktig problemlösare, en humanist som tror på att det finns lösningar till allt. Men hur mycket jag än läser och tar in information så kan jag inte lösa detta. Tankarna snurrar o jag kommer inte till slutet...den där känslan av ett avslut....aha, så är det ju! Vissa dagar så vet jag och så händer något som inte är beräknat eller något som får mig att "ramla". Gud, jag älskar min son och vill honom allt gott i livet. Men undrar om jag kan det igentligen? Vilka förutsättningar har jag och vad kan man göra så att allt blir någorlunda bra......jättebra, är inget jag hoppas på idag men kanske en vacker dag så kanske jag hamnar där.

Jag vet inte hur andra adhd-barn är. Har igentligen inte träffat någon annan. När man får en diagnos på sin son så plötligt öppnas en ny värld. Okej, den killen där har nog och kanske han.....eller hon......plötsligt ser man något annat som man inte sett förrut. Antagligen tillhör detta mitt problemlösande. Vill ha bekräftelse på något sätt att min son är som andra barn med adhd. Kanske känna tillhörighet av en grupp som är helt ny för mig. Läser bloggar och känner igen mig, känner igen oss. Jobbigt men framförallt skönt att veta att man inte är ensam där ute. Klart man vill känna tillhörighet. Människan styrs av att vara i grupp. Barn som vuxen. Min dotter, 10 år, vill vara som alla andra. Se ut som sina kompisar och känna att hon är trygg. Min son vet jag inte. Vissa dagar skiter han i det och andra dagar bryr han sig. Han går sin egen väg. Han bryter is långsamt. Jag står brevid och ibland är jag med. Han måste ju komma till klarhet att hans värld är lite snårigare än andras. Det tar sin tid och jag väntar tålmodigt. Om han faller så står jag här och tar emot honom och hjälper honom upp igen. Det kommer jag alltid göra..........

Kanske någon däruppe vill oss lite mer tur....

......för denna veckan har jag sett två stjärnfall.....så härligt det är....man kan önska sig precis vad man vill....men det skall vara tyst....ingen annan skall få veta.....kanske är det någon som vill ge oss lite mer medvind...det kan vi behöva....senaste åren har snurrat på alldeles för fort o mycket som varit gnäll har blivit bekräftat....vår sons väg mot diagnosen ADHD har tagit mycket på mina krafter....många frågor har blivit besvarade....många tankar och tårar har kommit o gått.....Jag läste någonstans för ett tag sedan att man kan kalla det en slags sorg. Och jag håller med. Det är en sorg som jag har som måste bearbetas på mitt sätt. Min stackars, underbara man får nog stå ut ett tag till med min känslosvallningar och tankar om allt som snurrar. Tack vännen, du är min oas som jag kan vila i och mitt berg som jag kan luta mig åt när det blir för mycket.

Fredagsmys

Vad jag förstår skall man ha fredagsmys. Vet egentligen inte vad detta innebär. Skall man ha hunnit städa inför helgen, hinna göra en trerätters o sedan mysa med popcorn o godis i soffan med ungarna. Hur skall man hinna om både maken o en själv jobbar heltid? Hur hinner andra. Om man ser på ex facebook hinner föräldrar göra både det ena o det andra. Å som grädden på moset har de hunnit träna oxå. Vilken ångest jag får av alla dessa superföräldrar som hinner allt. Det är så mycket man borde hinna/orka. Men den världen finns inte här hos oss. Vi är bara glada att det är helg. Jag kan inte säga vad resten av familjen tycker man jag njuter av att veta att idag kan man vara uppe lite längre o imorgon kan man få sova en extra stund.....om man inte jobbar på lördagar som jag brukar göra. Jag är glad över mina lördagar som jag jobbar. Det finns en lite lyx som gör det värt allt. Alla andra sover o jag kan gå här hemma i lugn o ro. Dricka mitt morgonkaffe, lyssna på radion (för övrigt älskar jag Ring så spelar vi) och sedan köra till jobbet utan att behöva känna mig stressad.....det är härligt det :)       

Totalt oförberedd men ändå jätteredo att starta min blogg......

......det här har jag funderat på länge. Men aldrig fått tummen ur...förrän nu....å nu vet jag inte vad jag skall skriva.....skrivkramp redan på första inlägget....hm....kanske få låta det gro till sig lite så kanske jag kan komma igång .....