Kommer vi någonsin ut ur labyrinten?

Idag är det mors dag. En dag man borde få känna tacksamhet mot att man har sådana härliga ungar. Missförstå mig inte nu men just nu känns det tyngre än normalt. Jag älskar båda två så innerligt och jag skulle göra allt för dem. Men just nu känns det inte som en lycklig tid utan som man befinner sig i en berg- och dalbana. Allt går så fruktansvärt snabbt förutom när man står där uppe på toppen innan vagnen åker ner. Allt stannar och sen .....

När vi var på skolmötet informerades vi om att det redan börjat en extraresurs till vår son. De pratar varmt om personen och ler. Även om vi inte fått träffa personen så verkar det funka riktigt bra. Vi har inte fått träffa personen i fråga och jag själv kände mig helt överrumplad av informationen så jag fick inte ur mig att jag gärna ville träffa personen som nu skall ta hand om vår son. Det känns i alla fall skönt att de på något sätt försöker göra det bättre.

Som förra gången nämner de i förbifarten att de inte förstår beteendet som vår son har och att det inte stämmer överens med något till hundra procent. Han befinner sig i en gråzon. Jag tänker för mig själv att vilken neuropsykiatrisk funktionsnedsättning gör inte det? De vet inte hur de skall göra. De vill att vi skall kräva en ny kartläggning hos bup. Jag och mannen pratar om det, vi vet inte vad vi skall tycka. Kan det ändra på något? Blir det bättre av det?

Sonen har nu prövat medicinen Ritalin. Men på stränga order ifrån bup att avsluta så fort han får hjärtklappningar. Det gick inte en dag. Så det hoppet sprack.

Eventuellt skall det komma en person ifrån bup till sonens klass för att "undersöka" i hemlighet. Det som är positivt är att personen i fråga var en av lärarna i våran föräldrautbildning hos bup. (De otroliga åren). Han vet vem vi är och han känner till vår sons situation genom våra samtal i gruppen.

Under skolmötet nämner man att extraresursen är en temporär lösning. Mitt hjärta stannar och känner att mina ögon tåras. Jag vänder mig snabbt om för att samla mig. Jag knyter mina händer, lägger armarna i kors och andas. Kanske skulle jag ha börjat gråta och på så sätt visa att det smärtar mig att de skall avbryta något som verkar funka. Men samtidigt är vi där för att prata om sonens problem och inte mina mörka moln. 

De pratar om ett annat alternativ. Resursskola. Både jag och mannen blir tysta och vet inte riktigt vad vi skall säga. Vi låter dem förklara mer. Självklart har detta varit något som vi innan har vetat om att det finns och att detta är något som kan komma upp men när det väl händer så står man där helt oförberedd och nästan förvånad. Det första jag tänker är att detta är ett nederlag, de vill ge upp. Men efter att ha funderat så kanske det är så att de vill hjälpa. Vi har pratat lite mannen och jag men precis som mannen säger - Vi vet för lite för att ta ett beslut. Och han har rätt. Vi befinner oss på okända marker.

Skolmöte

Mitt älskade lilla hjärta. Vad skall det bli av med dig? Hur skall vi hjälpa dig? Hur skall vi göra för att du skall känna dig trygg och säker?

Jag läser böcker, bloggar och annat via internet. Jag pratar med andra och undersöker de olika vägarna. För jag vill göra det bästa valet för dig, mitt hjärta. Jag vill dig så väl. Jag vill ge dig världen och allt det goda som finns där. Jag vill visa världen att du, mitt hjärta, är en underbar liten människa som vill väl. Och att du kan ge kärlek och världens längsta kramar. Du, mitt hjärta, är en del av mig och det gör ont när det gör ont hos dig. Vännen, hur skall mamma göra för att du skall finna den rätta vägen?

******************************

AMOR

VINCIT

OMNIA

******************************

Många tankar som snurrar ......

Har hänt en del de sista dagarna och jag har många tankar och funderingar. Inget som jag kan skriva ner just nu för jag vet inte riktigt vad jag tycker. Är totalt slut på kvällarna just nu. Ingen ork alls. Men det är snart helg och jag är ledig. Då skall jag vara ute i trädgården. Det finns få saker som slår att få vara själv ute och samtidigt lyssna på radion eller en bok och känna lukten av fuktig jord, blommor och gräs. Rena balsam för själen.

Igår var vi på bup och vi har nu börjat med en liten dos concerta igen på morgonen. Vi vill se vad som händer. Genom att ingenting funkar i skolan så känns det just nu som vi griper efter ingenting. Eventuellt skall han börja med att ta en annan medicin, en blodtrycksnedsättande, som skall funka just på barn som är negativt utåtriktade. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad den heter. Jag får återkomma med detta namn.

Vi ställer inga höga krav på sonen och han har sina rutiner som vi försöker följa. Även om det har/är full kaos på skolan så har han oftast funkat hemma. Men nu blir han arg och sur för småsaker flera gånger varje dag.

Imorgon är det träff med skolan angående hans åtgärdsprogram och vi skall då få lite bättre information om extraresursen. Skall nog ärligt säga att detta är nog det som jag tänker mest på just nu och känner mig till viss del likgiltig även om jag är glad. Känner inte riktigt igen mig själv. Jag är ju en problemlösare och att känna sig likgiltig är en väldigt konstigt känsla.

Hm, börjar man tröttna på bloggproblemen nu eller? Tråkigt när det inte funkar....

Från glädje, tårar och till ännu mer glädje.

Idag kom ett mäjl ifrån skolan. Där man berättar att man har tagit beslut om att sätta in en extraresurs till sonen. Har sedan eftermiddagen gått igenom hela känslospektrat. Är nu omtumlad, trött och självklart glad. Vet inte riktigt vad det innebär ännu och vet ej hur mycket extraresurs som är tänkt. Vi skall träffa berörda personer på torsdag.

På förmiddagen var vi med sonen på länssjukhusets barn- o ungdomsklinik gällande hans hjärtklappningar. Först fick vi veta att han gått upp 2 kg sista månaden vilken är en stor vinst för oss. Hjärtat mådde bra och inget konstigt hittades.

Så hela dagen har idag varit en riktigt bra dag. Tack, för de dagarna behöver man också!

Vart tog alla timmarna vägen............

......................och vi som skulle göra så mycket tillsammans. Idag har jag och mannen pratat ihop oss om hur vi skall gå vidare med huset. Men vi inser båda att vi inte har gjort så mycket själva de senaste åren. Det sista stora jobbet var nog att vi satte in garderober i väggen till ungarna för att de skulle få lite mer plats i deras rum. Detta var sommaren 2007. Därefter har vi hyrt in hjälp. Vi har inte orkat med allt och vi måste idag inse att det tar några år ytterligare innan vi kan fortsätta i den takt vi hade innan allt "eskalerade".

Idag orkar vi inte med att lägga tio timmar per helg med renovering. För när man skall "överleva" läxor, umgås, städ, trädgård....ni fattar...så är det bara det man hinner. Vi började på ett projekt i höstas, Uterum uppryckning, och vi har planerat att det skulle vara klart innan midsommar i år men vi inser båda att vi får ta det ett steg i taget och får vara nöjda med det.

Det senaste året har jag knappt umgåtts med någon. När man har jobbat hela dagen och kommer sedan hem till kvällsrutiner osv. så är det skönt att det bara är tyst när ungarna väl är i säng.

Genom att man hela tiden är ute efter lugn och ro så blir man inte direkt social och utåtriktad, vilket innebär att det har tystnat i både telefonen och i inkorgen. Men det gör inget. Tids nog har vi tid med bekanta igen. Men några pärlor har jag/vi kvar som förstår att just nu är det lite för mycket för oss som familj. Tack, för förståelsen. Det gör mig tårögd och mjuk i hjärtat.

En lycklig mammas dagbok. Av Marina Holm

Idag har jag läst boken, En lycklig mammas dagbok av Marina Holm. Så här står det på baksidan: Hur är det att leva med den dagliga utmaningen att ta hand om barn med särskilda behov. Vad händer med en mamma som utsätts för den stundtals övermäktiga pressen att göra det bästa i en situation där hon pendlar mellan hopp och förtvivlan i sitt sökande efter ett svar? Följ den här mamman i hennes kamp för sina barn.

Jag tänker inte göra en större utläggning av denna bok. Genom att jag kände igen oss i mycket så är jag idag väldig tagen. Det kommer att ta några dagar innan innehållet har sjunkit in. Det jag kan göra idag är att varmt rekommendera att läsa den. Den vänder sig till alla men främst skulle jag vilja rekommendera den till föräldrar som har barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och som har ett negativt utåtagerande beteende. 

Tack Marina Holm, för att du orkat skriva ner din historia.



- Mamma när jag blir arg kan jag bli hur stark som helst.

Jag och min man har trott att det funkade någorlunda i skolan. Men efter att vi fått ett långt mail igår som även gick till rektorn så tappar man taget igen. Han gör ytterst lite på lektionerna. På raster och fritids funkar det inte alls just nu. Han kastar saker, svär och blir arg. På rasten idag kastade han en större sten på en kompis, för att han ansåg att man slog ut honom hela tiden. Han träffade inte men det gör inte saken bättre. Man blir förtvivlad och chockad. Min son. Han som älskar att gosa och mysa. Man undrar var all denna ilska kommer ifrån. När man tittar på honom så ser han inte ut som ett monster utan som en liten smal grabb som inte kan göra någon illa.

Ikväll har vi försökt förklara allvaret med att kasta saker när man blir arg. Detta är inte första gången och kommer antagligen inte heller bli den sista. Han säger att han förstår och att han inte vill bli arg men att han inte kan stoppa det. Men jag känner att han inte förstår. Får inga klara svar tillbaka. Ingen respons. Det känns som han inte bryr sig. Ibland är han till och med känslokall. Han gråter men inte för att han slår, blir arg eller svär utan för att han känner att vi är dumma mot honom som ger honom "straff" för det som hänt.

Ställer mig konstant frågan. Om och hur man skall agera när man skall "straffa" sitt barn för sitt handlande när man vet att hans funktionnedsättning ställer till det. Var går gränsen? Om han inte förstår att han själv gör fel och inte bryr sig? Är det då okej att ge "straff". Man måste på något sätt visa att detta är fel och att detta accepterar inte vi. Jag vill ge min son konsekvenser av sitt handlande men inte straffa honom för att han har en funktionnedsättning.

Så ännu en gång står man här på ruta noll igen. Man tappar hoppet o orken. Man vet inte riktigt var man skall vända sig. Vi pratar jag och maken men vi är båda lika nollställda just nu, vi vet inte riktigt vad vi skall göra mera och vad vi kan göra. Jag vet inte hur många gånger vi har tittat på varandra och frågat oss detta. Det enda som håller oss uppe nu är att sonen och vi skall till bup och träffa läkaren på tisdag.

En helt (o)vanlig vecka hos oss ......

...innebär att vi inte har någon bokad tid hos läkaren, tandläkare, skola eller bup. Ingen möten, inga telefonsamtal att göra, inga skolutflykter att packa till. Det är helt tyst. Det är ovanligt att ha det vanligt hos oss.

När mitt barn är nöjd, så är jag också nöjd.

De senaste dagarna har funkat bra. Sonens medicinering har börjar verka och man märker hur lättare livet går. Både för honom och för oss.

Jag kommer ihåg första helgen efter sonen börjat med sin medicinering med concerta. En magisk helg. Lugn och ro. Inget gnäll, inget kiv, inget skrik. Bara lugn. Man märkte nu i våras när han var "utan medicin" ett tag att man blir lätt "bortskämd" och glömmer de jobbiga dagarna.

Det är skönt att det finns medicinsk hjälp. Det är ett omdiskuterat ämne ute i medierna idag. Och jag kan förstå de olika åsikterna. Men i min sons fall finns det inget annat val än medicinering med amfetaminliknande preparat om han skall få en "normal" vardag. Det är inget magiskt piller som löser alla problem men det gör att livet blir lättare. Han har chans att hinna finna lugn och ro inom sig. Och han hinner lyssna och sitta still en liten stund. Han hinner uppfatta vad vi säger. Och efter kan han ställa en motfråga och sedan lyssna på svaret. Det är fantastiskt att bara prata med varandra. Det funkar och vi har roligt ihop.

Säg till, nästa gång kan det vara ditt barn som inte får vara med.

Blir både frustrerad, arg och ledsen när tjejer är elaka mot varandra. Jag kommer ihåg när några av tjejerna i min klass var taskiga på olika sätt. Jag har alltid haft skinn på näsan så länge jag har känt att jag har kunnat försvara mig. Men blev det för många som gav sig på mig pga av att någon farit med osanning så klarade jag inte det.

Jag kom alltid bra överens med killarna. Att fajtas med en kille var enkelt. Var man tillräckligt envis och var lite snabb kunde man klara det mesta. Skulle man däremot komma i klinch med någon av tjejerna då samlade hon ihop sin trupp och sedan började man med att psyka och frysa ut en. Visst gjorde det riktigt ont ibland. Och det var skönt att veta att man hade stöd och hjälp hemifrån. Men idag skulle jag nog till viss del vilja säga:  Tack, för att ni lärt mig att vara ödmjuk och att ha respekt till andra människor. Och att ni lärt mig att alla är lika mycket värda även om vi inte är klippta ifrån samma kartongbit.

Då förstod man inte hur barnsligt allt var. Att det hade varit enklare att bara inte bry sig. Men det var viktigt med kompisar på den tiden. Idag vet jag vad som är viktigt även om det inte alltid är så lätt att hamna på rätt sida. Även en förståndig och vuxen kvinna kan göra fel.

När mina föräldrar lät mig börja spela fotboll så "räddade" de mig ifrån att slippa att vara ensam. I fotbollsgänget hade man alltid vänner. Och spelade man fotboll i vår lilla ort, som jag är uppväxt i, fick man respekt av killarna och stöd av de tjejerna som man spelade ihop med. Man hade ett skyddsnät.

När våra barn föddes så lovade jag mig själv att hjälpa dem att undvika de problem som kan uppkomma. Men det är inte alltid så lätt att sitta på bänken och se vad som händer. Man vill vara med och skydda dem ifrån elaka ungar. Men samtidigt vet jag att jag inte kan göra jobbet åt dem utan istället vänta här och hjälpa dem med råd och kärlek.

Sen finns det en skillnad mellan vanligt kiv och att bli mobbad och utfryst. Så om du ser eller hör något om att någon är utanför eller att man talar nedvärderande om någon annan. Säg till! Det är inte okej att låta någon, vuxen eller barn, känner sig oönskad eller nertryckt.

Synfel, Adhd och Dyslexi är ingen bra kombo när man skall gå på biblioteket.

Jag har alltid älskat bibliotek trots att jag inte är en stor läsare själv. Jag älskar lukten av böcker. Framförallt gamla böcker. Det är precis som att man kan känna historiens vidslag. Och lugnet. Ingen stressar och man kan gå där i sin egen lilla värld och drömma sig bort en stund.

Jag har försökt ett antal gånger gå med barnen till biblioteket när de var yngre. Har sett framför mig att vi sitter i en myshörna och läser barnböcker tillsammans. Vi skrattar och pekar på bilderna. Och på väggarna hänger det planscher och "kartongfigurer" av Pippi Långstrump, Findus och Emil. Barnen frågar bibliotekarien om någon bok som just de vill läsa. En bok att ta med hem och läsa tillsammans i soffan en regnig eftermiddag. Du förstår säkert att denna "idyll" inte blev av. Efter besöken var jag totalt slutkörd och förtvivlad. Kände mig misslyckad som mamma pga att jag inte kunde få mina barn att ens tycka om böcker.

Under åren har båda barnen fått glasögon. Dottern ser väldigt dåligt. Medans sonen ser hyfsat.

Våren 2010 fick vår dotter ett busskort och sedan ett bibliotekskort. Hon har sedan dess själv åkt in självmant och lånat böcker. Vi märker att hon älskar böcker. Hon lånar alltid många åt gången. Tyvärr hinner vi inte läsa alla för henne. Och själv har hon läst väldigt lite och aldrig riktigt kommit igång med läsandet. Däremot många ljudböcker har hon genom åren lyssnat sig igenom. Hon har lånat och jag har köpt när jag hittat billigt. Det blir nämligen lite dyrt att köpa en ljudbok för 100-250 kronor. Oftast blir det ju inte bara en. Så det springer lätt upp till några hundralappar.

Idag har jag och dottern varit på den sista delen av hennes utredning gällande hennes läs- och skrivsvårigheter. Efteråt får vi en snabb information om vad som inte står rätt till. Och detta är pga att nästa möte, som även skolan skall medverka, blir först till hösten. Logopeden berättar att hon har dyslexi, precis som vi anat. Skönt med bekräftelse. Dottern grät lite när vi gått därifrån. - Jag vill inte ha detta, mamma. Försöker förklara för henne att detta är bra. För nu kan vi hjälpa henne på rätt sätt och nu vet vi varför hon har haft det så jobbigt.

Nu, så här några år efteråt, så förstår jag varför mina och barnens biblioteksbesök blev så misslyckade. Det är komiskt att tänka på hur jag sprang där mellan bokhyllorna och försökte få pli på dem.

Igår kraschlandande min inloggning till bloggen

...och när jag idag kunde logga in igen så var mitt inlägg från igår inte kvar. Så jag lägger in det igen och hoppas på det bästa.

Plötsligt så händer det.....

Tänk, att öppna upp mailet från sonens lärarinna idag och så får man läsa följande:

Idag har hela förmiddagen varit en fröjd.

Idag skulle han skriva om sitt besök på Universeum. Och han skriver länge med små bokstäver och mellanrum. Han får mycket beröm. Man frågar honom om varför det gick så bra idag. Han svarar - Jag tänkte inte på att jag jobbade så det var lätt. Resten av dagen i skolan flyter på bra.

Ikväll är han glad, skrattar mycket och är lugnare i sig själv. Han till och med dansar lite bugg med mig på vardagsrumsgolvet. Han ler och är tillfreds.

Tänk vad ett sådant här brev och ett klingande barnskratt kan göra för en kämpande mamma. Idag är jag lätt som en fjäder. Dansar på moln och ser ljus i tunneln.

Efter en vecka.......

.................så märker vi ingen större skillnad av att sonen påbörjat en ny medicin. Enligt han själv har han idag  gjort lite matte i skolan och lite annat. Men han förklarar att han har även bråkat. Vem vet, kanske stämmer det eller så är det hans egen version. Vi har inte heller fått någon uppdatering av skolan idag. Så jag vet inte hur det har gått helt enkelt.

Det enda vi har märkt denna veckan är att han har börjat äta mer och att han somnar tidigare på kvällarna. Mot innan när han åt Concerta somnade han vid ca 23.00. Idag somnar han runt 21.00. Genom att sonen har ansträngande dagar så förstår jag att han somnar. I förra veckan somnade han med kläder på i sängen vid 20.00. Mannen tog av honom kläderna och han var helt utslagen. Dagen därpå kom han inte ihåg att han somnat på sängen och att pappa hjälpt honom att ta av kläderna.

Annars skuttar han runt o sjunger eller kastar sig i soffan .....helt enkelt lite mer myrror i brallorna....

Idag ökades dosen. Så vi får se hur det går. Just nu känns det som man är mitt emellan och försöker få en sån bra dag som möjligt.

Imorgon börjar dottern med sin utredning för dyslexi. Hon har svårt att somna ikväll. - Mamma, jag kan inte somna. Jag är nervös. Jag förstår henne. Om jag hade kunnat så hade jag förberett henne men pga att jag inte vet något i förväg så blir det som det blir. Det som kan hända är att hon försöker låtsas att hon kan läsa bättre än hon egentligen gör. Vilket inte är ovanligt. Det är en smart tjej och hon har senaste åren blivit duktig på att "gömma undan" sina läs- och skrivsvårigheter inför andra. Men å andra sidan så kommer vi träffa personer som vet vad dem gör och som träffar på detta dagligen. Så jag är övertygad om att det kommer att gå jättebra.

Skolutflykt.

Tidigt i våras fick sonen veta att hans klass skall åka till Universeum. Och hela våren har han sett fram emot detta. Nu tvekar skolan på om han skall följa med. När vi skrev på lappen om att han fick följa med så funkade det okej i skolan men genom att det just nu är total kaos för honom så vet man inte om han klarar av det. Vi håller med. Vi är oroliga att något skall hända. Så när vi fick information om att de tvekar så bestämde jag och mannen.

- Va, skall pappa följa med!
- Ja.
- Men ingen annan har ju sina föräldrar med sig. Det är ju jättepinsamt. Nej!
- Jag förstår att du tycker det. Men om du skall följa med så måste pappa också vara med.
- Men. Jag vill inte.
- Du vet att det inte funkar just nu. Så det är det enda alternativet om du skall få åka.

Beslutet är nu taget och pappa följer med. Sonen är nöjd. Och jag tror de får en härlig dag.

Dagens skolmöte.

Idag hade vi mötet med skolan. De försöker få oss att förstå. Det är mycket trots. De säger att de måste få veta vad de jobbar med. Idag vet de inte. Ingenting funkar. Han gör ingenting i skolan idag. De försöker få honom att följa med i skolarbetet men han vill inte. Han gör motstånd för allt som har med krav att göra. Idag når han tvåans mål. Men de är oroliga för honom. Precis som vi.

Vi pratar om att skolan är till för alla men att alla passar inte in i den strukturarade skolmiljön. Våran son har det jobbigt och kompisarna stör. Han stör och passar inte in. Han passar inte in i mallen. De vet och vi vet. Tack! De förstår. De vill hjälpa. De försöker på ett vänligt sätt säga att de tror att hans adhd inte bara är adhd. Vi tror också som dom. De vill veta om vi verkligen förstår hur han har det. Jo, det är klart men vad kan man göra. Vad kan vi hjälpa med. Våran ork och kreativitet börjar ta slut. Något måste hända annars kommer han inte utvecklas som de andra skolbarnen. Vi försöker alla att komma med ideer.

Genom att sonen nu måste ta blodtryck, mätas och vägas oftare än innan så har vi godkänt att våran sons sjuksköterska på bup får prata med hans skolsköterska. De pratar. De har inte samma bild av våran son. Vi förstår varför. Vi förklarar. När han fick diagnosen kombinerad adhd med autistiska drag så sa sonens läkare att vi tar först hand om hans adhd och sedan ser vi vad som händer. Det är nämligen inte ovanligt att barn med adhd visar tecken för autism men att detta "försvinner" när medicineringen har påbörjats. Vi börjar medicineringen och allt funkar jättebra. Vi och han njuter av att allt plötsligt funkar. Och genom att det nu är lugnare och han mår bra väntar vi inte på att bup går vidare och "undersöker" hans autistiska drag. Sedan går det snett. Innan sportlovet märker både vi och skolan att det inte funkar igen. Under tiden får jag veta på omvägar att min sons läkare på bup har slutat. Sedan kommer hjärtklappningarna och vi drar ner medicineringen. Och på den vägen är det.

De säger idag på skolmötet att det är väldigt ovanligt att man har en "ren adhd". Vi både vet och håller med.
De säger att de har informerat bup att de tycker att de skall göra en ny utredning på våran son. Vi kan inte annat än samtycka. Han funkar inte och han mår inte bra.

Jag känner trygghet i min sons lärarinna, speciallärare och skolsköterska. Skönt att de vågar säga till. Att de vågar ta upp det med oss. Och jag vill tacka dom för att de förstår att alla barn inte passar in i den svenska skolans struktur. Att man måste ge sonen egna mål och verktyg för att han skall funka.

Från mitt hjärta, Tack!

- Hur var det i skolan idag?

Frågade sonen idag hur det hade gått i skolan och han svarade som vanligt - Bra. För mig är bra inget bra svar. Detta svaret har jag hört nästan varje dag i flera år oberoende av hur det har gått i skolan. Jag frågar honom om han känner något av den nya tabletten han får (Strattera). - Ja, lite. - Okej, bra. På vilket sätt känns det? - Vet inte, svarar han.

Sedan hösten 2009 har vi fått mail ifrån hans klassförståndare om vad som har hänt under dagen. Pga att vi har senaste åren hämtat våra barn efter klockan 17.00 så har vi aldrig träffat den personal som har haft våran son under skoltiden. Vilket innebar att vi alltid fick en information som inte var speciellt beskrivande av det som hade inträffat. Om han någon gång berättade hemma om vad som hade hänt så var det alltid någon annan som hade börjat eller något annat som hade satt igång det och absolut inte han. Självklart har vi anat men aldrig trott att han har haft det så jobbigt som han egentligen hade det.

Det var både skönt och jobbigt att få dessa mail. Plötsligt öppnades en värld som vi inte riktigt hade förstått.
Innan mailen så sa jag och min man till varanndra - Han är ju en pojke och pojkar är ju lite mer stökigare och bråkigare... . ...ack, vad fel man kan ha. Idag skäms jag över vad jag trodde och jag försöker inte bilda mig en uppfattning om något förrän jag hört hela historien.

En sak jag inte riktigt kan släppa är hans period på dagis. Vi visste att han var bråkig och att han hade utbrott ibland men aldrig att det var så störande/jobbigt. När han var ca fyra och ett halvt år så bad de oss att försöka hitta ett annat dagis pga att det var bara han och en annan kille som var äldre än fyra. Resten av barnen var blöjbarn. Och han skrämde de yngre barnen när han blev arg. Så vi flyttade honom. Tänkte inte så mycket på det. Vi tyckte att det var bra. För nu kom han in i den gruppen barn som han skulle gå med i samma skolklass. Och där fanns det killar i hans ålder som både var längre och tuffare. Idag förstår vi bättre, det gjorde vi inte då. Vi borde ha reagerat annorlunda. Vi borde ha förstått att det inte är normalt att man ber någon flytta sin son till ett annat dagis. Vi borde ha frågat mer. Och idag undrar jag varför de inte var mer klarare om problemet. Då hade vi kunnat arbeta tillsammans och vår son hade fått den hjälp han behövde redan då. Om jag skulle ha träffa någon av dem idag så vet jag inte hur jag skulle reagera. Men en sak är jag säker på och det är att jag är besviken.

Ibland känner man sig bara tom.

Funderar på om vad jag skall skriva idag men jag känner mig bara tom. Jag är inte ledsen och inte glad. Bara tom. Det kan vara att jag är trött. Sov riktigt dåligt igår natt. När jag skulle lägga mig var jag pigg och jag hade kunnat vara uppe hela natten. Ibland är det konstigt hur pigg man kan känna sig och inte riktigt veta var man skall lägga sin energi på. Jag brukar vara ute och gå en hel del. Men sista halvåret har jag inte haft ork. Jag har helt enkelt tappat lusten. Men samtidigt vet jag att det senaste halvåret har tagit mycket på mina krafter. Tiden jag har haft för mig själv har gått åt att fundera. Det tråkiga är att hur mycket jag än går och tänker så löser det ingenting. Det gör mest ont och känns jobbigt. Men samtidigt så vet jag innert inne att det är inte sunt att tänka för mycket. Jag har lätt att hamna i en ond spiral och kan sedan har svårt att komma ur den. Gick för något år sedan på kbt (kognitiv beteendeterapi) och lärde mig lite om mindfulness. Det har hjälpt lite och jag fick några bra tips som jag idag använder mig av nästan varje dag. När jag får mer tid skall jag utveckla den biten ytterligare.

Idag på jobbet så får jag kommentaren av en man som inte jobbar hos oss men som ofta är hos oss. - Du är alltid så glad och nöjd! Och jag -Va, jag? Blev totalt ställd. Även om jag inte alltid känner mig så uppåt så försöker jag alltid att göra mitt bästa. För ingen rycks upp av en negativ och sur medmänniska. Även om det var en liten kommentar så var den varmt välkommen. Ibland behöver man bara få höra att det man gör är bra!


***********************************************************************************************

          Leendet du sänder ut vänder åter till dig.

                               Indiskt ordspråk


***********************************************************************************************

Nu kör vi.....

Idag startade han med Strattera. Som jag innan nämnt tar det en stund innan vi ser någon effekt. Det enda jag hoppas är att han orkar hela vägen. Och att vi kan ge honom det stöd som han behöver. Jag älskar dig lilla vännen.

Föräldrar som är modiga.

Det är inget ovanligt att när man handlar i en livsmedelsbutik att det finns minst ett barn som låter mer än andra barn. Det skriker och gråter hejdlöst. Mamma och pappa är dummast i världen. Gud, vad jag lider med dom. Jag skulle vilja gå fram och bara visa mitt stöd. Kom igen, bra kämpat! Men samtidigt vill man inte trampa någon på tårna. Har funderat på hur man skulle säga och göra. Hur skulle jag vilja bli bemött i en sådan situation av andra föräldrar som vill visa att de förstår?

Personligen känner jag igen detta väldigt väl. Det handlar inte om att mina barn är ouppfostrade. Det handlar om mycket annat. Vi har ett antal gånger fått gå ut ifrån olika livsmedelsbutiker, leksaksaffärer osv för att han inte har orkat. Ett annat senario kan var att när man har egna pengar. Att välja något att köpa kan vara svårt, även om man har förberett honom. Speciellt om man vill ha den där andra leksaken som är mycket dyrare och som han inte har råd med.

Så alla ni surkärringar och tråkgubbar som stirrar på det barnet och föräldrarna, tänk efter en extra gång. För dessa föräldrar är föräldrar som orkar säga nej. De är modiga och vill lära sitt barn något även om det är jobbigt.

Och alla ni modiga föräldrar med tuffare barn, det finns de som förstår när det är jobbigt! Även om vi inte alltid vågar visa det.