Det är de små sakerna som gör det.

Att känna sitt barn och veta vad som hjälper är inte alltid de stora sakerna, utan många gånger de små. Att veta när man skall påminna, upprepa och försöka få dem att förstå. Att veta vilka köttbullar, pasta, korv och annat som de gillar. Hos oss är det viktigt att veta annars blir det inget äta alls. De är de små tricksen som gör att man klarar morgonrutinen. Även om det inte alltid funkar så finns det hopp för en mjukare start på dagen och som sedan kan bli en bättre vardag.

Kanske skall man inte alltid ta upp saker till diskussion. Jag som person har alltid ställt en fråga när jag bett andra göra saker. Inte helt fel egentligen men med barn så finns det alltid möjligheten till ett nej. En vuxen gör det för att det förstår att det är detta man vill. - Vill du ha lite gryta? På detta svarar sonen (som skyr all okänd mat), utan tvekan - Nej. - Vill du vara snäll och plocka ut disken ur maskinen? - Nej. Ett självklart svar, enligt mina barn. Och det är klart, ger man mina barn möjligheten att inte behöva hjälpa till så tvekar det inte att säga nej.

-  Måste vi åka till ......? Säger sonen. Om jag tvekar på denna frågan. Då är diskussionen igång. Och när han väl har fått en tvekan eller en chans som han förstår det, så kan denna diskussion stötas och blötas. Även om man sedan blir väldigt konsekvent. Dottern som inte har adhd, accepterar att man tvekar och även om hon ibland tar sin chans så förstår hon när diskussionen är över. Sonen gör det inte.

Sonen har svårt att förstå det sociala spelet. När andra redan har förstått att det helt enkelt är slut så kan han fortsätta. Att förstå saker "mellan raderna" kan vara krångligt för alla barn. Men med en adhd-diagnos gör det svårare att se skillnaden.

De är de små sakerna som gör det. Även de stora. Men de är de små sakerna som gör att vardagen blir lite bättre idag än den var igår.