Jag försöker lösa ett problem. Jag är duktig problemlösare, en humanist som tror på att det finns lösningar till allt. Men hur mycket jag än läser och tar in information så kan jag inte lösa detta. Tankarna snurrar o jag kommer inte till slutet...den där känslan av ett avslut....aha, så är det ju! Vissa dagar så vet jag och så händer något som inte är beräknat eller något som får mig att "ramla". Gud, jag älskar min son och vill honom allt gott i livet. Men undrar om jag kan det igentligen? Vilka förutsättningar har jag och vad kan man göra så att allt blir någorlunda bra......jättebra, är inget jag hoppas på idag men kanske en vacker dag så kanske jag hamnar där.
Jag vet inte hur andra adhd-barn är. Har igentligen inte träffat någon annan. När man får en diagnos på sin son så plötligt öppnas en ny värld. Okej, den killen där har nog och kanske han.....eller hon......plötsligt ser man något annat som man inte sett förrut. Antagligen tillhör detta mitt problemlösande. Vill ha bekräftelse på något sätt att min son är som andra barn med adhd. Kanske känna tillhörighet av en grupp som är helt ny för mig. Läser bloggar och känner igen mig, känner igen oss. Jobbigt men framförallt skönt att veta att man inte är ensam där ute. Klart man vill känna tillhörighet. Människan styrs av att vara i grupp. Barn som vuxen. Min dotter, 10 år, vill vara som alla andra. Se ut som sina kompisar och känna att hon är trygg. Min son vet jag inte. Vissa dagar skiter han i det och andra dagar bryr han sig. Han går sin egen väg. Han bryter is långsamt. Jag står brevid och ibland är jag med. Han måste ju komma till klarhet att hans värld är lite snårigare än andras. Det tar sin tid och jag väntar tålmodigt. Om han faller så står jag här och tar emot honom och hjälper honom upp igen. Det kommer jag alltid göra..........
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar