Jag kom alltid bra överens med killarna. Att fajtas med en kille var enkelt. Var man tillräckligt envis och var lite snabb kunde man klara det mesta. Skulle man däremot komma i klinch med någon av tjejerna då samlade hon ihop sin trupp och sedan började man med att psyka och frysa ut en. Visst gjorde det riktigt ont ibland. Och det var skönt att veta att man hade stöd och hjälp hemifrån. Men idag skulle jag nog till viss del vilja säga: Tack, för att ni lärt mig att vara ödmjuk och att ha respekt till andra människor. Och att ni lärt mig att alla är lika mycket värda även om vi inte är klippta ifrån samma kartongbit.
Då förstod man inte hur barnsligt allt var. Att det hade varit enklare att bara inte bry sig. Men det var viktigt med kompisar på den tiden. Idag vet jag vad som är viktigt även om det inte alltid är så lätt att hamna på rätt sida. Även en förståndig och vuxen kvinna kan göra fel.
När mina föräldrar lät mig börja spela fotboll så "räddade" de mig ifrån att slippa att vara ensam. I fotbollsgänget hade man alltid vänner. Och spelade man fotboll i vår lilla ort, som jag är uppväxt i, fick man respekt av killarna och stöd av de tjejerna som man spelade ihop med. Man hade ett skyddsnät.
När våra barn föddes så lovade jag mig själv att hjälpa dem att undvika de problem som kan uppkomma. Men det är inte alltid så lätt att sitta på bänken och se vad som händer. Man vill vara med och skydda dem ifrån elaka ungar. Men samtidigt vet jag att jag inte kan göra jobbet åt dem utan istället vänta här och hjälpa dem med råd och kärlek.
Sen finns det en skillnad mellan vanligt kiv och att bli mobbad och utfryst. Så om du ser eller hör något om att någon är utanför eller att man talar nedvärderande om någon annan. Säg till! Det är inte okej att låta någon, vuxen eller barn, känner sig oönskad eller nertryckt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar