Förlåt mamma!

Nu märks det tydligt att han gått ner i dos. Nu blir vi dagligen påminda om hur det var innan adhd-diagnosen och innan han fick sin medicinering.

Han har oftast funkat bra hemma men i skolan och på fritids har det varit värre. Han vill inte göra det läraren säger till honom, han svär, blir arg och kastar saker för att nämna något. Efter hans utbrott får han ångest. Han blir ledsen. Han kan inte stoppa säger han. Hemma är vi två vuxna. Vi kan hjälpa honom och vi kan ge honom trygghet, rutiner och förståelse. Men i skolan finns så många situationer som lurar. Man försöker på olika sätt att hjälpa honom. Och jag förstår att lektionen måste komma vidare och att andra barn också måste få sin ro i klassrummet.

- Förlåt mamma! Det var inte meningen.
- Jag vet att det inte var meningen. Men det som hände är inte okej.
- Jag vet, men mamma jag kan inte hjälpa att jag har adhd.
- Nej, vännen det kan du inte men du måste försöka göra ditt bästa. Det är det enda jag vill.

Var går gränsen på adhd och hans personlighet? Försöker förstå vad som är vad. Hur mycket kan jag kräva och hur mycket kan jag skylla på hans funktionshinder. Jag känner mitt barn väl men ibland tappar jag greppet. Jag vill så gärna förstå men det är inte alltid så lätt som man kan tro. Man vill inte bestraffa funktionshindret men man vill samtidigt ge honom en bestraffning för hans handlande.