I slutet av oktober börjar sonen i sin nya klass, en resursskola med andra barn som har liknande problem. Ena dagen vill han och andra dagar vill han absolut inte. Innerst inne så förstår han att han måste.
Vi pendlar mellan hopp och förtvivlan. Gråt och skratt. Kärlek och hat. Men både jag och mannen känner att det blir bättre någon dag. Och med den nya skolstarten så ökar chansen att han får en bättre skoldag och att fritiden blir mer lugn.
Vi har i panik börjat ge honom Concerta igen. De första veckorna i skolan har det varit riktigt jobbigt för honom. Senaste tiden vill han inte gå till skolan på morgonen. Jag som är kvar sist hemma får med alla medel "lura" honom. Normalt cyklar han till skolan. Vi bor bara några hundra meter där ifrån men nu vill han inte. Han orkar inte. - Jag vill inte till skolan. Det är tråkigt och jobbigt säger han. Jag förstår honom men ser till att han varje dag kommer till skolan. Ibland går det bättre och ibland är han riktig förbannad på mig. Det är inte roligt att skicka iväg en kille på cykel som gråter och är arg. Det känns i en mammas hjärta. Så nu och fram till "nystarten" så kör jag honom till skolan om inget annat går. Jag ger helt enkelt upp!
När han börjar i nya skolan så kommer han hämtas med taxi varje morgon. Då är det problemet borta men jag kan säga med säkerhet att det kommer uppstå andra problem. Negativ? Nej, realistisk.
Det är för jävligt... vi har problem som jag känt pågått under flera år för våran son i den skolan han går nu. Men igår brast det för honom han känner sig mobbad och kränkt i skolan och kunde inte bita ihop längre. Ja han har ADHD men är inte en sämre människa än de andra.... Han är ensam på rasterna för att det inte ska bli "problem" han vill inte ha kompisar hemma... han tycker det är jobbigt att vara med i lagsporter pga allt som händer runt ikring och om det skulle hända tokiga saker. Han är inte den som slåss tvärt om han gömmer sin ilska och då han blir sårad inombords och istället sätter på ett så charmigt ansikte han bara kan och det har funkat ingen tror han lider...ingen utom jag då jag känner igen mig så i honom då jag var liten....
SvaraRaderaHan är tio år!
Jag känner så väl igen mej! Jag vet att det ordnar sej med tiden. Men du får verkligen kämpa med att få honom till skolan och det måste du fortsätta med. Ger du honom ett val kommer han att utnyttja det mer och mer, Så var bestämd. Men du kanske kan gå med honom på morgonen eller vara med en stund på förmiddagen? Det funkade för oss. En tanke bara. Lycka till!
SvaraRaderaMarlene, jag ger mig inte. Sonen är envis m jag är etter värre. Skolan är viktigare än mycket annat m ännu viktigare att det fungerar. Vi jobbar sakta framåt. Vissa dagar går det bakåt o andra framåt. Man skulle ha en extra energidepå att ta ifrån. Ngt som är positivt är att jag äntligen har kunnat gå ner i arbetstid. Skönt för familjen o för mig som får några extra timmar för mig själv. Lyxigt!
SvaraRaderaHej Mammaliv.
SvaraRaderaJa det är förjävligt! Jag lider med dig när jag läser dina ord. Hur många tårar har inte fallit för att man är arg, ledsen och frustrerad över att sin unge känner sig utanför o att ingen förstår. Man gör så mycket för att det skall funka hemma och så "förstörs" det i skolan. En bättre förståelse både hos barn och vuxna skulle hjälpa. Det gör så ont att se sin son önska att han vill vara som andra. Även om det inte funkar och allt är mörkt så älskar jag honom. Precis som du säger, han är inte sämre än andra!
/ta hand om dig och din son. Kämpa på för det är han värd!!!!