Jag och min man har trott att det funkade någorlunda i skolan. Men efter att vi fått ett långt mail igår som även gick till rektorn så tappar man taget igen. Han gör ytterst lite på lektionerna. På raster och fritids funkar det inte alls just nu. Han kastar saker, svär och blir arg. På rasten idag kastade han en större sten på en kompis, för att han ansåg att man slog ut honom hela tiden. Han träffade inte men det gör inte saken bättre. Man blir förtvivlad och chockad. Min son. Han som älskar att gosa och mysa. Man undrar var all denna ilska kommer ifrån. När man tittar på honom så ser han inte ut som ett monster utan som en liten smal grabb som inte kan göra någon illa.
Ikväll har vi försökt förklara allvaret med att kasta saker när man blir arg. Detta är inte första gången och kommer antagligen inte heller bli den sista. Han säger att han förstår och att han inte vill bli arg men att han inte kan stoppa det. Men jag känner att han inte förstår. Får inga klara svar tillbaka. Ingen respons. Det känns som han inte bryr sig. Ibland är han till och med känslokall. Han gråter men inte för att han slår, blir arg eller svär utan för att han känner att vi är dumma mot honom som ger honom "straff" för det som hänt.
Ställer mig konstant frågan. Om och hur man skall agera när man skall "straffa" sitt barn för sitt handlande när man vet att hans funktionnedsättning ställer till det. Var går gränsen? Om han inte förstår att han själv gör fel och inte bryr sig? Är det då okej att ge "straff". Man måste på något sätt visa att detta är fel och att detta accepterar inte vi. Jag vill ge min son konsekvenser av sitt handlande men inte straffa honom för att han har en funktionnedsättning.
Så ännu en gång står man här på ruta noll igen. Man tappar hoppet o orken. Man vet inte riktigt var man skall vända sig. Vi pratar jag och maken men vi är båda lika nollställda just nu, vi vet inte riktigt vad vi skall göra mera och vad vi kan göra. Jag vet inte hur många gånger vi har tittat på varandra och frågat oss detta. Det enda som håller oss uppe nu är att sonen och vi skall till bup och träffa läkaren på tisdag.
Nej, inget straff tycker jag när det handlar om att det är hans funktionshinder som ställer till det för honom. Förklara och förklara är vad jag har gjort för mina. Många gånger har jag trott att inget har gått in, men till slut märker man att efter att man tjatat om samma sak tusen gånger så har det ändå sjunkit in till slut. Jag känner SÅ med dig; vet inte hur många gånger jag upplevt liknande situationer.
SvaraRaderaJag håller med men det är svårt när tjatet tar slut. Vi kommer fortsätta att ta det om och om igen....och vi märker att han lärt sig en del även om det tar lång tid som du oxå skriver.
SvaraRaderaVi har sedan en tid kört att han kan samla stenar, som han får om han utför vissa saker. Sedan kan han välja från en meny som vi tillsammans kommit fram till. En glass ur glasspåsen är ex väldigt populär.