Hej, det är.....Har du tid att prata en stund? Dessa få sekunder innan man får veta varför man ringer till mig på arbetstid från skolan är så intensiva. Man hinner tänka både på det ena och det andra. Man ber att något inte har hänt. Men innerst inne så vet man.
Idag har sonen gjort det igen. Jag tappar styrka o mod. Han skulle göra en uppgift under lektionstid. Han ville inte. Han får utbrott svär, skriker och kastar saker. En penna flyger genom luften och träffar ett annat barns öga. Barnet hämtas av föräldrar. Vi blir uppringda. Vi pratar på kvällen med honom och undrar? Men som vanligt när något hänt vill han inte prata om det. Men han blir ledsen. Han förstår. Jag och min man pratar om att vi borde ringa upp föräldrarna. (Igentligen vågar jag inte, tänk om man blir utskälld för allt annat som hänt. Men jag skulle så gärna vilja. Mitt mod tryter). Plötsligt säger sonen att han vill ringa. Och han ringer. Allt är okej med barnet som fått pennan i ögat. Skönt! Min son må vara en skol-ninja men idag är jag mer stolt än ledsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar