Något som jag inte ville men fick göra ändå

Idag när hela familjen spelar krocket i trädgården kommer katten med en levande men skadad fågelunge i munnen. Hon sprang förbi oss med huvudet högt och svansen burrig. Hon var en stolt katt. Ville visa oss hur duktig hon varit. Vi låter henne springa iväg med fågelungen. Även om det är hemskt så är det fortfarande hennes byte.

Men tyvärr springer hon inte så långt bort, bara bakom häcken och in på allmänningen där vi har ett större "buskage". Där börjar hon leka med ungen. Vi låter henne hållas och förklarar för barnen att så brukar djur göra innan de dödar sitt byte. Men det tar en evighet och ungen piper och låter hela tiden. Dottern reagerar med att börja gråta och sedan springa in på toaletten. Jag går efter henne och vi pratar en stund om livet och döden. Hon är upprörd. Jag känner med henne men samtidigt förklarar jag för henne att:

- Fågelungen är så skadad så antingen måste katten få ta dö på den eller så måste vi ta dö på den.
- Kan vi inte bara lägga den i skogen?
- Nej, du vill väl inte att vi skall lägga en skadad fågel i skogen. Då måste den ligga där och dö. Och det är inte snäll. Tänk själv.....
Dottern håller med.
- Vad tycker du jag skall göra.
- Gör så det slutar, mamma.

Funderar lite.

Om jag inte gör något kommer dottern antagligen ligga vaken halva natten och oroa sig över hur fågelungen mår. Om jag låter katten ta dö på den, vilket kommer ta tid, så kommer det kännas ännu mer för dottern. Plus att jag personligen inte heller tycker det är trevligt att lyssna och veta om att katten leker med den. Det blir det tredje alternativet som jag inte vill men känner att det är det bästa valet för fågeln och dottern.

- Vill du att jag dödar den, så att vi kan begrava den sedan?
- Jag vet inte.
Förklarar de olika alternativen.
- Vad känns bäst?
- Ta bort den, mamma.
- Är du säker, vännen?
- Ja.

Så dagen slutade med en fin begravning som jag och sonen ordnade. Sedan hämtade vi dottern som fortfarande satt på toaletten och väntade. Sonen hade hämtat några fina stenar som han la ovanpå och sedan fick den två fina blommor. RIP little bird.

Senare när vi skall gå in så ser vi en till som ligger invid huset. Detta är en vuxen fågel som är helt död. Så det blev en begravning till. Lika fin och lika fina stenar och blommor.

***************************************************************************

Jag sover gott, ej mer jag smärta känner. Tyst dödens ängel viskar, sov i frid.

***************************************************************************

En magisk kväll

Vi spelar krockett med barnen ikväll. Vi har roligt ihop. Magisk känsla ligger som ett täcke över oss. Jag o dottern spelar mot mannen och sonen. När jag inser att töserna kommer vinna fryser jag, tiden stannar. Jag blir rädd att han skall bli ledsen, besviken och arg för att de förlorar. Men sonen tar det jättebra. Han gör som man skall göra. Han surar lite men sen går han vidare. Sen sitter jag o sonen ute på altanen. Det är tyst, solen håller på att gå ned. Det är magiskt. Detta är semester. En familj som umgås och mår bra ihop.

Nu, sommarlov = Inga rutiner

Att förstå vad som händer och varför det händer är något som är svårt att få förstå. Detta är något jag funderar på nu för tiden. Orsak och verkan. Sonen vill inget och skall inget. Jag och barnen har nu semester ihop. Sonen vill inte vara med. Jag vill och orkar inte dra med honom. Funderar på hans diagnos. Vad är det egentligen? Vad gör att han är som han är? Jag vill förstå vad som funkar och inte funkar.

Det enda som funkar just nu är när han får sitta vid sin kära dator. Allt annat är jobbigt och tråkigt.

Normalt brukar han få utbrott någon gång i veckan hemma men just nu är det totalt uppåt väggarna. Bara att hjälpa till att duka innan maten är jobbigt. Normalt har jag och mannen krav på att man plockar upp efter sig och hjälper till hemma. Men nästan allt gör honom negativ.

Idag frågade jag honom om han märker att han senaste tiden varit arg och har svårt att se vad som sker.

- Ja, jag är arg hela tiden.

- Vad tror du kan göra det bättre?

- Låt mig få sitta vid min dator.

- Men jag vill gärna vara lite med dig ibland.

- Nej, jag klarar mig inte utan min dator.

Vi väntar fortfarande på besked om sonen kommit in på resurs-skolan. Snälla människor, låt oss få veta vad som händer och sker!

- Fattar du inte, jag vill inte förlora alla mina kompisar.

I onsdags morse skrev jag och mannen på ansökan om att sonen skall få gå i en resurs-skola. Vi tror att det kommer att bli bra. Han behöver verkligen få den hjälp som kan erbjudas hos dem. Jag tror också att vi här hemma kommer få det bättre. Och han kommer förhoppningsvis få en lugnare vardag. Häromdagen pratade vi med sonen angående det som planeras. Han blev vansinnig, grät och sprang iväg och låste in sig i badrummet. Till slut släppte han in mig och vi började prata.

Det blev en av de få gånger jag har fått en kontakt med honom, på riktigt när vi pratar om hans "problem". Normalt vägrar han prata om det eller så slinker han undan som en orm för att göra något annat. Han tyckte vi är dumma och han är rädd att förlora kontakten med sina kompisar. Det som är bra är, att han kommer gå i resurs-skolan ca 800 till 1400, sedan kommer man se till att han kommer till sin skola och avslutar dagen där på fritids. Efter han förstått detta så lugnade han sig. Han inser själv att det som nu har pågått inte är hållbart. I slutet säger han - Mamma, då behöver jag inte ta med mina hemlisar dit. (Det han menar är att han då kan börja om på nytt och det är ingen som vet något om det som hänt). Ni kan ju undra vem som grät när han gått ut.

Själva arbetsnämnden som bestämmer om han skall få en plats träffades igår och de skulle försöka ta upp hans ärende redan då. Annars kommer de ha möte nästa vecka och då kommer de i så fall ta upp hans ärende. Så om allt går bra så bör vi veta innan midsommarafton. Skall nog erkänna att jag tror det blir veckan efteråt.

Just nu är han ansträngande att vara med. Han blir snabbt arg för mycket och samtidigt lika snabbt glad. Upp och ner. Men om några dagar så tror jag det kan lugna sig lite. Han har haft tre utflykter och andra saker på skolan som inte är normalt. Så detta har tagit mycket kraft ifrån honom.

Just nu  njuter familjen av att ungarnas sommarlov har börjat. Må vi få en härlig sommar med mycket kärlek och massor av härliga stunder ihop.

Sista veckan innan sommarlovet.

Känns som att alla här hemma är på surhumör. Millimeterrättvisan har högsäsong. Ibland blir jag så trött på ungarna. De kan inte umgås en liten stund tillsammans med oss vi matbordet. Det gnälls och allt är orättvist. De gör miner och retas med varanndra. Och hur mycket man bedjar om lugn och en trevlig stund, ju mer ökar det. Jag blir tokig.

Just nu är det mycket som händer och jag förstår att de inte alltid orkar. Sonen har tre utflykter på en vecka. Jag förstår att han blir spänd. Idag var jag riktigt nervös när han och klassen skulle cykla ca 5 km, genom statskärnan, och sedan bada i en utomhuspool och sedan hem igen. Allt hade funkat bra. Puh.

Sista veckan innan skollovet börjar brukar alltid vara snurrigt, alla är trötta och vill få ett avslut. Så det är nog tyvärr att bara stå ut ett par dagar till. Men på fredag skall vi vuxna bjudas på skönsång och finklädda barn. Något som alltid gör den här mammans hjärta lite extra mjukt.

Mot nya äventyr.....

Ni som följt bloggen ett tag vet att vi bråkats med olika problem. Både jag och mannen har nu tagit ett beslut som kommer att förhoppningsvis vara det bästa. Efter att vi fått information, diskuterat med andra och tillsammans så kommer vi, om möjligt, låta vår son börja på en resursskola. Vi måste ansöka om det och det kan komma att ta ett litet tag innan han kommer in pga just den skolan han skall gå på håller på att byta lokaler. Så de vill hinna landa så att barnen känner sig hemma innan det tar in fler barn.

Det känns som det bästa valet. Och skulle det inte funka så kan han alltid gå tillbaka till sin nuvarande klass. Känns sorgset men samtidigt är det en lättnad att nu veta vad nästa steg är......

***********************************************************

Bara pojken rör sig inte

sitter ännu kvar i bänken

sitter ännu kvar i rummet;

tystnad, tomhet, doft av kritdamm.

Pojken vänder sig från bänken

pojken böjer sig mot golvet

knyter skorna, hårt och häftigt

hasar sig så upp från stolen

tar sin väska, sina kläder

ångrar sig och lämnar kvar väskan;

vandrar ensam emot porten

lika ensam ut på gatan

för att aldrig återvända

aldrig mera gå till skolan

Dikten är skriven av Siv Widerberg

***********************************************************

Mia Skäringer om Aspberger och Adhd.

Jag råkade snubbla över en text när jag googlade som är skriven av gästkrönikören Mia Skäringer. Läs här Gästkrönikör

Spontana utflykter är inget för oss

Imorgon skall vi träffa skolpedagogen och jag förbereder mig mentalt för detta. Har funderat ut lite frågor och annat. Jag hoppas verkligen att vi kan få mer information så vi vet vad vi skall göra. Man är oviss. Känns som tiden springer fram och man vill veta vad som händer framöver.

Något måste hända. Vi orkar inte en sådan här till vår som vi nu har haft. Det har tagits på allas krafter.

Något som gör mig avundsjuk är familjer som ger sig iväg över helgen för att umgås. Skulle så gärna men jag och mannen vill inte. Det tar för mycket av energindepån. Det kan verka lätt men det är det inte. Att spontant åka iväg och göra något över dagen är också något vi sällan gör för det funkar oftast inte. Att alltid behöva förbereda och ligga steget före. Att cykla in till centrum och köpa glass kan gå totalt fel om sonen är på fel humör. En gång när vi cyklade in så hade han fått för sig att vi skulle köpa godis i en affär men vi andra hade tänkt oss en annan. Vi hade också pratat om det alla fyra var vi skulle. Mitt där på huvudgatan får han ett utbrott. Han skulle minsann inte gå dit. Allt är orättvist.

För flera år sedan var vi i Danmark i några dagar. Huvudattraktionen var Legoland. Under de dagarna vi var där så fick sonen flera utbrott och på Legoland bara gnälldes det för att han inte kunde köra bilarna som man fick köra om man var 7 år och äldre. Vi trodde att han inte tyckte om resan genom att han var på dåligt humör nästan hela tiden. Men hör och häpna, när vi hämtade honom från dagis några dagar efter vi kommit hem hade han skrytit om hur roligt han hade haft det i Danmark. Man slutar aldrig att förvånas när man har en son som är lite yvigare än andra.

Förra året var vi på Skara sommarland. Veckan innan semstrarna drog igång. Det var fantastiskt bra. Vi hade full koll och både vi och ungarna kunde njuta.

Imorgon kväll skall jag ut o käka med tjejerna på jobbet. Något som skall bli hur trevligt som helst. Då skall jag passa på att njuta och "glömma" vardagen ett tag :)

En rolig stund som slutar med tårar

Idag sattes vattenspridaren igång. Sonen vill och får sätta igång vattnet. Innan han är klar så går jag därifrån för att kolla hur mycket vatten som är igång.

Barnen har hur härligt och roligt som helst. Senare när det är dags att stänga av vattnet så sitter inte nyckeln till vattenkranen kvar. Den finns inte där. Men?

- Har du sett nyckeln till vattnet? ropar jag till sonen.
- Jag tog den med mig.
- Var la du den?
- Jag kommer inte ihåg!
- Men tänk nu noga, vi måste hitta den vi har ingen annan.
- Jag försöker, men jag kommer inte ihåg.

Vi letar och till slut börjar sonen gråta. Han är rädd att jag skall bli arg. Jag är inte arg. Däremot är jag irriterad på mig själv som inte har tänkt. Det är klart att han inte skall ha nyckeln själv när han normalt har svårt att komma ihåg var han lägger sina saker. Jag borde ha tänkt på att han kunde ta den med sig. Vi hittade nyckeln till slut och vattnet är nu avstängt.

Dumma mamma! Tänk, tänk, tänk!

Tack!

Vill ursäkta att jag inte bloggat så mycket på sistone men det finns en orsak. Vi har byggt o fixat i vårat uterum så nu kan vi ha invigning på midsommar.....men vi hade inte klarat det så snabbt o smidigt utan den fantastiska hjälp vi fått.....så vill gärna säga......

Förälskelsen är över.

De första dagarna som sonen har haft en extraresurs på skolan har funkat bra. Till och med så bra att man jämför det med en tid i höstas då han började med sin Concerta. Sonen säger ingenting hemma om tjejen som hjälper honom. Det är jag som frågar och han svarar knapphändigt.

Jag träffade henne för första gången igår. Hon verkar trevlig. Jag får uppfattningen att hon vill hjälpa honom och inte göra fel. Vi pratar om sonen och vad som hänt under dagen. Jag ser skolans specialpedagog som han går till för att få extrahjälp i lite olika ämnen. Jag ursäktar mig och går över och ber att få träffa henne så snart det bara går. Hon kan inte idag, hon har andra möten. Jag förklarar att vi måste få mer information om vad resursskola innebär men även få veta om det finns andra alternativ. Vi bokar ett möte till nästa vecka.

En dag i slutet av förra veckan sitter jag och tittar på Pojkskolan med Gareth Malone. Sonen vill också titta. Vi tittar ihop. Han har svårt att sitta still så han hänger inte med så bra. Till slut säger han
- Om jag skall gå i en sån där specialskola mamma, då kommer jag nog lära mig många svärord.
- VA, har någon pratat med dig om det?
- Ja.
- Vem då?
- Det kommer jag inte ihåg.
- Skulle du vilja byta till en sådan skola?
- Ja.
- Får jag vara med på tv då?
- Nej.

Jag blir chockad.  Har svårt att samla mig. Svär inombords. Vem tror sig har rätten att ta upp detta med vår son? Om det är någon som skall ta upp detta med honom så är det jag och mannen. Och detta är efteråt att vi har beslutat att detta skall ske. Men vi är långt ifrån något beslut i huvudtaget. Fy skäms, människa!

Nu är förälskelsen över och nu börjar allvaret för extraresursen. Även om hon följer honom hela tiden hamnar han i bråk och får utbrott. Får ett mail ifrån klassläraren som säger att han trotsar och följer inte instruktioner. Inget ont om tjejen som hjälper honom men är hon inte lite ung? Borde inte en sådan person vara specialinriktad på neuropsykiatriska funktionsnedsättningar? Kanske en person som har erfarenheter av sådana barn? Det är mitt barn de tar hand om och jag vill att han skall få en chans att visa vad han går för. Men har han möjlighet till detta när han inte får den hjälp han behöver? Han behöver någon som vet vad hans behov är och inte bara någon som slängs in i verksamheten. Detta är varken schysst mot henne eller mot sonen. Min son är en människa med speciella behov och behöver hjälp därefter. De må ha varit en snabb lösning men man har definitivt inte löst problemet.