Förälskelsen är över.

De första dagarna som sonen har haft en extraresurs på skolan har funkat bra. Till och med så bra att man jämför det med en tid i höstas då han började med sin Concerta. Sonen säger ingenting hemma om tjejen som hjälper honom. Det är jag som frågar och han svarar knapphändigt.

Jag träffade henne för första gången igår. Hon verkar trevlig. Jag får uppfattningen att hon vill hjälpa honom och inte göra fel. Vi pratar om sonen och vad som hänt under dagen. Jag ser skolans specialpedagog som han går till för att få extrahjälp i lite olika ämnen. Jag ursäktar mig och går över och ber att få träffa henne så snart det bara går. Hon kan inte idag, hon har andra möten. Jag förklarar att vi måste få mer information om vad resursskola innebär men även få veta om det finns andra alternativ. Vi bokar ett möte till nästa vecka.

En dag i slutet av förra veckan sitter jag och tittar på Pojkskolan med Gareth Malone. Sonen vill också titta. Vi tittar ihop. Han har svårt att sitta still så han hänger inte med så bra. Till slut säger han
- Om jag skall gå i en sån där specialskola mamma, då kommer jag nog lära mig många svärord.
- VA, har någon pratat med dig om det?
- Ja.
- Vem då?
- Det kommer jag inte ihåg.
- Skulle du vilja byta till en sådan skola?
- Ja.
- Får jag vara med på tv då?
- Nej.

Jag blir chockad.  Har svårt att samla mig. Svär inombords. Vem tror sig har rätten att ta upp detta med vår son? Om det är någon som skall ta upp detta med honom så är det jag och mannen. Och detta är efteråt att vi har beslutat att detta skall ske. Men vi är långt ifrån något beslut i huvudtaget. Fy skäms, människa!

Nu är förälskelsen över och nu börjar allvaret för extraresursen. Även om hon följer honom hela tiden hamnar han i bråk och får utbrott. Får ett mail ifrån klassläraren som säger att han trotsar och följer inte instruktioner. Inget ont om tjejen som hjälper honom men är hon inte lite ung? Borde inte en sådan person vara specialinriktad på neuropsykiatriska funktionsnedsättningar? Kanske en person som har erfarenheter av sådana barn? Det är mitt barn de tar hand om och jag vill att han skall få en chans att visa vad han går för. Men har han möjlighet till detta när han inte får den hjälp han behöver? Han behöver någon som vet vad hans behov är och inte bara någon som slängs in i verksamheten. Detta är varken schysst mot henne eller mot sonen. Min son är en människa med speciella behov och behöver hjälp därefter. De må ha varit en snabb lösning men man har definitivt inte löst problemet.