Synfel, Adhd och Dyslexi är ingen bra kombo när man skall gå på biblioteket.

Jag har alltid älskat bibliotek trots att jag inte är en stor läsare själv. Jag älskar lukten av böcker. Framförallt gamla böcker. Det är precis som att man kan känna historiens vidslag. Och lugnet. Ingen stressar och man kan gå där i sin egen lilla värld och drömma sig bort en stund.

Jag har försökt ett antal gånger gå med barnen till biblioteket när de var yngre. Har sett framför mig att vi sitter i en myshörna och läser barnböcker tillsammans. Vi skrattar och pekar på bilderna. Och på väggarna hänger det planscher och "kartongfigurer" av Pippi Långstrump, Findus och Emil. Barnen frågar bibliotekarien om någon bok som just de vill läsa. En bok att ta med hem och läsa tillsammans i soffan en regnig eftermiddag. Du förstår säkert att denna "idyll" inte blev av. Efter besöken var jag totalt slutkörd och förtvivlad. Kände mig misslyckad som mamma pga att jag inte kunde få mina barn att ens tycka om böcker.

Under åren har båda barnen fått glasögon. Dottern ser väldigt dåligt. Medans sonen ser hyfsat.

Våren 2010 fick vår dotter ett busskort och sedan ett bibliotekskort. Hon har sedan dess själv åkt in självmant och lånat böcker. Vi märker att hon älskar böcker. Hon lånar alltid många åt gången. Tyvärr hinner vi inte läsa alla för henne. Och själv har hon läst väldigt lite och aldrig riktigt kommit igång med läsandet. Däremot många ljudböcker har hon genom åren lyssnat sig igenom. Hon har lånat och jag har köpt när jag hittat billigt. Det blir nämligen lite dyrt att köpa en ljudbok för 100-250 kronor. Oftast blir det ju inte bara en. Så det springer lätt upp till några hundralappar.

Idag har jag och dottern varit på den sista delen av hennes utredning gällande hennes läs- och skrivsvårigheter. Efteråt får vi en snabb information om vad som inte står rätt till. Och detta är pga att nästa möte, som även skolan skall medverka, blir först till hösten. Logopeden berättar att hon har dyslexi, precis som vi anat. Skönt med bekräftelse. Dottern grät lite när vi gått därifrån. - Jag vill inte ha detta, mamma. Försöker förklara för henne att detta är bra. För nu kan vi hjälpa henne på rätt sätt och nu vet vi varför hon har haft det så jobbigt.

Nu, så här några år efteråt, så förstår jag varför mina och barnens biblioteksbesök blev så misslyckade. Det är komiskt att tänka på hur jag sprang där mellan bokhyllorna och försökte få pli på dem.