Jag föll för reklamen...

Dottern har legat i influensa i mer en än vecka nu. Feber, hosta och snor. Så när jag var och handlade igår så köpte jag en förpackning av de nya ballerinakakorna, för sötsaker är något dottern inte kan motstå. Så det blev en liten överraskning. Plus att jag själv var lite nyfiken. Chokladkakor med chokladklet i mitten.

När dottern ser vad jag har köpt lyser hon upp och börjar smacka med munnen. - Mmmm, det är så goda säger hon. - Har du redan smakat dem, säger jag förvånat. - Nej, men jag har ju sett på reklamen mamma.

Goa unge!!

Det är de små sakerna som gör det.

Att känna sitt barn och veta vad som hjälper är inte alltid de stora sakerna, utan många gånger de små. Att veta när man skall påminna, upprepa och försöka få dem att förstå. Att veta vilka köttbullar, pasta, korv och annat som de gillar. Hos oss är det viktigt att veta annars blir det inget äta alls. De är de små tricksen som gör att man klarar morgonrutinen. Även om det inte alltid funkar så finns det hopp för en mjukare start på dagen och som sedan kan bli en bättre vardag.

Kanske skall man inte alltid ta upp saker till diskussion. Jag som person har alltid ställt en fråga när jag bett andra göra saker. Inte helt fel egentligen men med barn så finns det alltid möjligheten till ett nej. En vuxen gör det för att det förstår att det är detta man vill. - Vill du ha lite gryta? På detta svarar sonen (som skyr all okänd mat), utan tvekan - Nej. - Vill du vara snäll och plocka ut disken ur maskinen? - Nej. Ett självklart svar, enligt mina barn. Och det är klart, ger man mina barn möjligheten att inte behöva hjälpa till så tvekar det inte att säga nej.

-  Måste vi åka till ......? Säger sonen. Om jag tvekar på denna frågan. Då är diskussionen igång. Och när han väl har fått en tvekan eller en chans som han förstår det, så kan denna diskussion stötas och blötas. Även om man sedan blir väldigt konsekvent. Dottern som inte har adhd, accepterar att man tvekar och även om hon ibland tar sin chans så förstår hon när diskussionen är över. Sonen gör det inte.

Sonen har svårt att förstå det sociala spelet. När andra redan har förstått att det helt enkelt är slut så kan han fortsätta. Att förstå saker "mellan raderna" kan vara krångligt för alla barn. Men med en adhd-diagnos gör det svårare att se skillnaden.

De är de små sakerna som gör det. Även de stora. Men de är de små sakerna som gör att vardagen blir lite bättre idag än den var igår.

Tiden går.....

Allt har funkat bra i början av januari och februari här hemma men jag tycker att det börjar ändra sig. Vi har nu en son som inte vill, inte skall och inte kan. Allt går trögt. Att gå ifrån nästan inga utbrott till några i veckan känns konstigt. Man vill ha en förklaring. Men det finns det inte. Han har blivit känsligare. Mer rutinbunden och arg.

Vi har varit på Bup igen. Gjort ännu en intervju gällande sonen. Samma, samma, samma. Ibland undrar jag om de i huvudtaget läser journalerna som de har tillgång till. Två läkare har nu konstaterat att medicineringen för adhd:en funkar och att han har vissa andra autistiska drag som vi nu skall försöka hjälpa honom med.

Jag och mannen tror inte att han får någon större förändring i sin diagnos. Däremot tror vi att han kan få en komplement av trotssynddrom. Men vi är inga proffs på diagnoser. Vi är föräldrar som kan vår son bäst. Vi får se var vi hamnar. Vi vill bara honom väl. Vi vill bara att han får ha det bra. Vi siktar inte på bäst. Det räcker med bra.

Även på wordfeud hittar vi npf

Jag är en av dem som äger en smartphone, inget konstigt med det. Jag är inte ens speciell. För någon dag sedan spelade jag wordfeud, inte helt ovanligt med det heller. Men när jag lagt ett ord, tryckt på play så dyker det upp nya bokstäver som det skall men det ovanliga är att mitt i mina bokstäver står det npf.

Bilden är tagen av bokstavsmorsan

Talböcker.

Pga av att min dotter har dyslexi har hon förmånen att få hämta ner ljudböcker direkt ifrån bibliotekets databas till sin dator eller daisyspelare. (Man behöver ingen diagnos utan man kan även få det om man har läsproblem, synfel och andra komplikationer). Jag fick information om detta redan i våras och gick sjävklart till biblioteket för att fixa detta.

- Nej, det har vi inte fick jag till svar.
- Okej. Men jag har fått informationen att ni skall idag ha denna tjänsten.
- Det känner vi inte till.
- Okej.
- Du kan ju fråga ord- och bildavdelningen, de kanske vet.
- Okej, var går jag?
- De har inte öppet just nu. Du kan ju ringa dem eller komma tillbaka.
Punkt slut. Fick till slut veta att det inte har kommit igång ännu pga av tidbrist och annat dyl.

Ställer frågan. Min dotters daisyspelare är ingen cd-spelare utan kan bara spela mp3, hur gör vi om hon lånar böcker för daisyspelare som kommer som en cd-bok?
- Vet inte..
- Okej, kan vi kopiera cd:n och göra om den till mp3, så hon har möjlighet att låna böcker?
- Ja, det är klart du kan.

Ja, vad skall man säga. Jag undrar vad kopieringlagen säger om detta? Känns i alla fall inte helt lagligt.

Men i höstas fick vi åter informationen att detta skall finnas, och att det har kommit igång och att alla som skulle utbildas har nu blivit detta. Ja, vi bokade tid och har idag varit på utbildningen som man måste gå igenom. Om man säger så här. Är man vuxen och är lite datorvan klarar man detta utan problem. Att ha en "utbildning", enligt mig är helt onödigt. Jag kan dock förstå att vissa kan ha behov men inte den stora massan. Man kunde kanske själv få välja. Det känns tråkigt att man skall behöva ta sig tid för sådana saker som man redan kan.

Jag bör också nämna att under den tiden vi var där idag så funkade ingenting. Vilket gjorde att den bokade timmen blev 20 minuter. Tack god gud, tänkte jag tyst. Genom att inget funkade, så kunde vi inte heller fylla i de uppgifter som var tvugna. Så detta gör de själva och kommer ringa oss när det är klart.

Så nu väntar vi på samtalet. Men när dottern får tillgången och när det kommer igång. Så hoppas jag att detta kommer bli riktigt bra. Vilken fantastisk tillgång för de personer som behöver det. Det är roligt att se att det går framåt!

Trött på innesittande

Idag tog jag och dottern ryggsäcken som vi packat med fika. Med bra vattentäta skor och regnkläder gav vi oss ut på en skogsäventyr. Rundan vi gick var knappt 3 km men det gick upp och ner och vi fick kliva över både stockar, små bäckar och annat. Även om det var en allmän stig så har man inte hunnit rensa efter stormarna här i sydvästra Sverige. Vi hade hur underbart som helst. Jag o dottern mår bra ihop och vi har kul. Vi kan vara lika galna båda två. Men enligt henne är jag definitivt mycket mer pinsammare än hon någonsin skulle kunna vara. Hm... pinsam... jag...nä då. Kan ju vara att dottern befinner sig i en period med bara pinsamheter. Okej, jag erkänner att jag kan vara lite pinsam ibland men lite pinsamheter får man stå ut med. Och till mitt försvar måste jag få säga att jag kan skärpa mig om det behövs.

Men när dottern tycker att jag är JÄTTEPINSAM bara för att jag pratar med hennes tjejkompisar, är inget jag tänker sluta med. Hennes närmaste vänner vill jag känna lite mer än bara hej och hej då.... För det kommer troligen en dag då jag kommer att tänka att det var dumt att jag inte lärde känna dem bättre. Som när de kommer in i tonåren. Då pojkar, fest o annat bus blir intressantare än både familj och skola. Då vill jag att hon och kompisarna skall veta, att man kan ringa mig om de har träffat på något problem som de själva inte kan klara ut. 

Vi får väl se vad som händer och om jag bara var pinsam eller om jag skapade ett förtroende?

Ett fotografi från dagens utflykt.

Pausmusik

För att landa. För att må bättre lyssnar jag på musik. Läser musiktexter och andas. Idag har jag tänt ett ljus och lyssnar på olika fantastiska musiker. Blundar och känner att jag inte behöver vara någon annan. Jag låter musiken och texten sätta ord på det jag känner. Ingen som vill, ingen som drar och ingen som kräver min uppmärksamhet. Kravlöst. Bara förståelse......

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Rest your head now little girl
You’re on your way now
Open your mind up to the sky
And fly away now
You’ve got nothing to prove
No one to hurt you
You got no one to pull you down push you around
Make you frown and cry
You are alone now

Waking up every day with a beam of the moonlight in my eye
Stimulate my consciousness with the focus of my mind
I’ve got to take myself back to the feeling of eternally breaking free
Knowing that my body’s motionless and still asleep

So fly with me
There’s a whole sky to see
I’m taking your mind with me
Into lucidity
Flying in unity
Could be normality
What you perceive to be
Is your reality

Reality is the concrete of our minds
Our own cities where the conscious streets unwind
In the centre of your world you have your sense of gravity
Just lay your head and put your eyes at ease
Create your life and the world that you perceive
In the centre of this world you have your own imaginary planetary universe
Fly with me…

 

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *